Öppna du, så skriker jag

Blogg - Starfighter Johansson - ons 13 januari 2016, kl 11.21

När jag var liten hjälpte mormor och morfar ofta till när det knep. De ställde alltid upp på mamma och mig när det var lite för rörigt och mamma behövde en barnvakt. Jag har alltid gillat mormor och morfar. Deras hundar, deras bokhyllor, deras lukt i köket och ljudet av deras klockor. Det kunde omöjligen bli jul utan mormor och morfar. Deras sommarstuga utgör en stor del av mina sommarminnen från min barndom.

De hade en mobiltelefon som var större än vad en modern dator är idag och trots att de fick kämpa för att förstå sig på den skickade morfar alltid ett sms till pappa på midsommar. "Nu går vi mot mörkare tider." Det var liksom en stående grej, det meddelandet skulle vi få. Vi skrattade när vi fick det, det var så kliché men ändå så charmigt.

En gång hade jag fått en sån där plastkula med en leksak i, ur en leksaksautomat utanför Svens Livs. Jag såg att det rörde sig om en läbbig spindel, så jag drog mig för att öppna kulan. Benen på spindeln skulle ju hoppa ut så där läskigt som bara gummispindlar kan lyckas med. Jag gav kulan till morfar. "Öppna du, så skriker jag" sa jag. Han återberättade den stunden så många gånger att jag inte vet om jag minns den själv eller bara minns det han berättat. Han måste ha älskat mig något ofantligt för att vårda ett sådant minne i så många år. Sen kom en dag då han slutade berätta om spindeln.

Det skulle visa sig att morfar drabbats av en demenssjukdom och ganska snart började saker inte längre att gå ihop i morfars huvud. Saker var inte som han trodde, han tappade bort sig i dialoger och körde vilse. Frustrationen över att förståndet flydde honom bara växte och växte till han tillslut inte var arg längre. Han spenderade några år på ett hem där han blev allt mer fjärran. Morfar var inte längre morfar utan bara en skugga av vad han en gång varit. Men fysiskt sett var han en kämpe. Han hade så fruktansvärt ont men härdade minsann ut med hjälp av smärtstillande mediciner. Hans hjärta pumpade starkt hela vägen in i hans sista stund här på jorden. Mamma sa att hans händer och fötter var alldeles varma. Igår dog min morfar.

I och med att sjukdomsförloppet varat över flera år kom det lite som en befrielse för alla. Saker och ting har sin gång och vi som lever kvar har långa liv framför oss där vi kan minnas honom med värme. Ändå kan jag inte tänka annat än att nu, nu går vi mot mörkare tider.

Fruktstund! 01/02/2014 - 16:00

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.