Representation eller kapitalisering på fördomar?

Blogg - Starfighter Johansson - mån 24 juli 2017, kl 12.50

Hur representerar man en människa? Ett första steg är väl att existera, gissar jag. När manusförfattarna skriver sina berättelser till spelen gör de olika val, medvetna som omedvetna, som till slut kommer att påverka hur konsumenterna tar emot produkten. En, tydligen, viktig ingrediens i den processen är att representera vissa typer av människor och grupper så att igenkänningsfaktorn höjs. Detta ska antagligen underlätta för spelarna att leva sig in i berättelsen. Ett säkert kort här är att satsa på den vita, relativt unga, mannen. Eftersom statistiken visar att denna grupp inte längre är i överlägsen majoritet får jag helt enkelt anta att detta är gruppen som lättast släpper ifrån sig pengar för låg motprestation.

Det görs ständiga framsteg i inkluderande representation även om det inte alltid märks så väl på ytan i och med att de stora fiskarna många gånger ofta kör på de säkra korten för att rassla loss lite extra pengar. Då och då når däremot de här förändringarna upp till förstasidorna på spelportaler och i forum. Så blossar den ständigt upprörande diskussionen upp om hur det är den politiskt korrekta åsiktskorridorens fel när en kille gillar en kille eller att en kvinna varken lagar mat eller håller käften. Och här någonstans har jag börjat fundera på en grej som jag hitintills inte lyckats få någon rätsida på. Finns det verkligen en stor skara människor där ute som känner att de representeras av en generisk vit man? På vilket sätt är denna generiska vita man så lätt att relatera till så till den milda grad att ett utbyte vore otänkbart?

Jag har aldrig i hela mitt liv spelat ett spel där jag känner mig fullt ut representerad utöver ytliga attribut såsom vit, tjock och lång. Detta tycker jag känns helt meningslöst då jag utgör normen på det viset, den outtalade defaulten. Närmast i att representera mig som person kommer förmodligen Neverending Nightmares, Gone Home och The Cat Lady. De behandlar mental ohälsa, depression, ADD och upproriska tonår. Men det som skapar min känsla av representation i de fallen har inget med huvudkaraktärernas yttre variabler att göra. Där kan jag känna att det finns en äkta anledning att känna mig intresserad – när det går lite mer på djupet än att jag ser ut som huvudkaraktären (vilket jag inte gjorde i något av nämnda spel). Så på vilket vis spelar då hudfärg och kön roll i representationen, egentligen? Jag kommer aldrig känna att jag har något gemensamt med en annan ”vit man”, vi delar samma hudfärg – okej - men där slutar oftast likheterna. Och direkt vill jag nu då understryka att detta inte leder upp till ”så sluta gnäll”. Det här är inte tänkt som ett inlägg FÖR att mata på med fler vita heterosexuella män i spel. Min poäng är att det är så ovidkommande att ingen borde sätta emot när alla möjliga sorters människor representeras rent fysiskt. Jag kommer ändå aldrig känna igen mig i valfri lättsam vit heterosexuell (adjektivbonanza!) huvudkaraktär, jag har nämligen en personlighet djupare än en vattenpöl.

Kort sagt, representationen som idag centreras kring de vaga nämnarna ”vit”, ”heterosexuell” och ”man” är så generiskt uddlös att den inte på något vis borde försvaras. Om det nu förhåller sig så att människor fortfarande vänder sig emot variation i huvudkaraktärers etnicitet och könsidentifiering så menar jag att det inte kan bero på att de vill se företagen sälja fler spel, utan för att de har något emot människors etnicitet och könsidentifiering.

Fruktstund! 01/02/2014 - 16:00

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.