Amnesia: The Dark Descent

Recension - PC - mån 13 september 2010, kl 07.22

Släppdatum: 2010-09-08    Genre: Skräck, Äventyr
Utvecklare: Frictional Games    Åldersgräns:

4
"Sällan har de kalla kårarna efter ryggen varit så påtagliga som i Amnesia - en av årets starkaste spelupplevelser"

Det var länge sedan man fann en mumie speciellt läskig. Ett av alla dessa klassiska monster som en gång i tiden satta fasa i hjärtat på folk, vare sig det var i litteratur eller på film. Men få idag känner att de är rädda för en odöd snubbe i gamla lindor, för i både film och spel översköljs vi av det ena monstret groteskare än det andra. Specieleffekterna har gjort oss avtrubbade och flyttat fokus från det som egentligen är skrämmande till någon form av shock-fenomen i jakten på snabba adrenalinkickar. Film och spel koncentrerar sig så mycket på just dessa shock-intryck som ger oss snabba tillfälliga adrenalinkickar och tar skräcken bort från sammanhanget, berättelsen, den mänskliga faktorn.

Även något så oskyldigt som en vanlig korridor eller sal kan vara ångestfyllt att ta sig igenom ibland.
Frictional Games visade i sitt första spel, Penumbra, att man tog avstånd från den formen av ytligt effektsökeri och siktade istället på att hitta metoder att med enkla medel skapa atmosfär och handling som faktiskt berör våra rädslor på riktigt. För vem är egentligen rädd för monster som man vet att man med några välriktade vapensalvor gör sig kvitt och hur läskigt är det när man alltid vet att det faktiskt finns en låda ammunition i vart och vartannat rum? Vapenhysterin i spel tar oss bort från våra egna svagheter och tillkortakommanden och det är bara när vi är verkligt försvarslösa som vi kan känna riktigt rädsla, sann panik. I Amnesia har Frictional Games tagit tillvara på de metoder man redan arbetat fram och med saker som de jag just nämnt i åtanke skapat ett spel med så tät och skrämmande atmosfär att få spel idag kan mäta sig med den känslomässiga utmaning spelet erbjuder. Här finns det mumier, och jag kan lova er att när ni stöter på en, så kommer ni att fly med hjärtat i halsgropen.

Det finns dessutom en hel del morbida upptäckter att göra under spelest gång.
Vi tar rollen som den upptäckresande Daniel som mitt i natten vaknar upp i ett stort, till synes övergivet slott, någonstans i hjärtat av Preussen helt utan minne av hur han kom dit eller någonting annat än sitt eget namn. Allt man vet är att någonting är fel, ordentligt fel och yr och disorienterad letar man sig fram i slottets rum och korridorer. Rätt snart finner man ledtrådar till att minnesförlusten är självorsakad och får i samma veva kunskap om att någonting uråldrigt, en ond skugga, är ute efter Daniel. I ett brev till sig själv läggs skulden till allt som hänt på slottsherren själv, en gammal mystiker vid namn Alexander. Man tar det sålunda till sin uppgift att leta reda på Alexander där han gömmer sig djupt under slottet och mörda honom, samtidigt som verkligheten sakta kollapsar kring Daniel och man drivs allt längre in i vansinnet. Det märks att man inspirerats av skräckmästare som Clive Barker och HP Lovecraft när man skrivit handlingen. Skräcken inför det okända håller en nämligen i handen rakt igenom hela spelet.

Det är utan tvekan atmosfären och inlevelsen som utmärker spelet, svårigheten att stundvis veta om det man upplever är på riktigt eller bara någon form av psykos Daniel genomlever. När fasan och skräcken är som intensivast, när man är som mest uppslukad av spelet, blir detta som mest påtagligt. Men allt i spelet är inte bara skräck, utan det finns mer klassiska utmaningar i form av pussel och upptäckande. Normalt i spel brukar man dela upp gåtorna från de mer actionladdade delarna av spelet, men i Amnesia blir det aldrig några lugna pauser på samma sätt. Frictional Games har excellerat i att skapa en helhetsupplevelse där vi stundvis lätt vaggas in i falsk trygghet. Pusslen är förstås väl avvägda, och under de mer intensiva ögonblicken i spelet så är problemen tillräckligt lätta för att kunna lösas under press, medan de mer komplicerade problemen oftast kan lösas under lite lugnare omständigheter, där man ges lite mer andrum och tid att tänka.

Bland annat får vi närkontakt med flertalet medeltida tortyrmetoder vid olika tillfällen.
Hela spelet är väl balanserat och man känner hela tiden att tiden jagar en, att den onämnbara skuggan kommer närmare. Det kan vara allt från en viskning, avlägsna ljud som kommer närmare, hur ensam man än är känner man sig aldrig ensam nog. Mycket av det hjälps av att man är tvungen att hålla Daniel vid sina sinnens fulla bruk hela tiden. En konfrontation med ett av spelets alla gastar, monster och odöda är otänkbart, då det leder till direkt vansinne och dessutom är allmänt hälsovådligt. Alternatvet att gömma sig i mörker är mer lämpligt, men mörkret i sig leder till rädsla och i sin tur mer galenskap. Att hushållera med ljuskällor och tämja mörkret, och samtidigt utnyttja mörkret till ens fördel blir en konstart man helt enkelt måste lära sig hantera.

Eller som den här fontänen som inte direkt inger något större förtroende.
Att ge full pott i omdöme är lockande, för det är en otroligt väldesignad och välgenomtänkt upplevelse man får presenterad. Men det finns några saker som drar ned omdömet lite i mina ögon trots detta. En sak är handlingen som jag tycker avlutades lite snöpligt. En bra skräckberättelse ska aldrig berätta hela historien, utan lämna tillräckligt många lösa trådar för att känslan av skräck och obehag, att det finns någonting mer därute, ska finnas kvar. I Amnesia görs detta bra, men samtidigt kan jag tycka att man kunnat fläska ut med lite fler sidotrådar i handlingen, lite mer bakgrund till världen och dess mysterier. Sedan kan jag tycka att vissa sekvenser i spelet var lite för hårt skriptade, så pass att man nästan kunde förutse att om man drog i en viss spak skulle det komma något fasansfullt. Inte för att det blev mindre skräckinjagande för det, men en del av illusionen av det okända hotet försvann för mig vid några enstaka tillfällen av den anledningen. Samt att jag kan tycka att konsekvenserna av att både drivas till vansinne och att dö inte var så konkreta som jag hade velat se. Men jag ska inte raljera för mycket om det, då det kan förstöra upplevelsen för andra.

Amnesia är ingenting för alla bör påpekas, de med klena nerver eller klent hjärta bör hålla sig undan, eller lira spelet i sällskap med andra. Men annars är det en spelupplevelse som bäst upplevs i ett isolerat mörkt rum med hörlurar på. Jag kan ärligt säga att det bara finns tre andra spel med skräcktema som berört mig lika mycket och stundvis gjort mig så illa till mods och det är Silent Hill 2, Clive Barkers Undying och Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth. Amnesia: The Dark Descent är med andra ord i väldigt gott sällskap. Det här är ett indiespel av högsta kvalitet. Dock bör det påpekas att spelet inte säljs i butik än utan med fördel köps via nedladdningstjänster som Steam för en försumbar summa kronor.

Inte nog med att ingenting är bra eller dåligt, om inte tänkandet gör det så; utan ingenting är någonting alls, förutom i den utsträckning tänkandet har gjort det. 10/01/2012 - 21:04
Saiforks bild

Ojoj det där överraskade mig:).

Ollebros bild

spelade demot i fullt dagsljus och trodde jag skulle dö. detta kommer jag aldrig våga spela.

spanjoars bild

MÅSTE KÖP! :D

svenska spel äger!

Carefaces bild

verkar ju asfett, 150 kronor lär det ju vara värt! :party: :beer:

philips bild

kör detta spel just nu och har just bajsat ner mig, jag skojar inte när jag säger att detta är det läskigaste jag gjort under hela mitt liv! tar alla skräck filmer alla skräck hus och allt annat läskigt! utan tvekan en av de bästa och mest in levda spelet någonsin

Alexanders bild

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.