Dark Souls II: Scholar of the First Sin

Recension - Playstation 4 - mån 27 april 2015, kl 12.07

Släppdatum: 2015-04-02    Genre: Actionrollspel
Utvecklare: From Software    Åldersgräns: 18+

Betyg: 5/5
"Du kommer att förlora... allt"

När sista bossen gick ner i Bloodborne tänkte jag bara på en sak. Dark Souls 2. Jag ville tillbaka till det spelet som en gång fick mig att börja uppskatta From Softwares spel. Jag fick i uppdrag att recensera det för ett år sedan, den recensionen kan ni läsa här, och ända sedan dess har jag tänkt att jag vill skaffa PC-versionen för att få 60 bildrutor per sekund. Och så måste jag ju prova de DLC som finns. När jag var två-tre klick ifrån att beställa PC-versionen hörde jag att det skulle komma en upphottad version av spelet med undertiteln Scholar of the First Sin. Den skulle innehålla alla DLC-delar, extra NPC'er, nya hemlisar och köras i 60 bildrutor per sekund. Och den skulle inte bara komma till PC utan även Playstation 4 och Xbox One. Hurra! Jag fick så i uppdrag att recensera även denna versionen eftersom jag redan är bekant med originalspelet och skulle alltså snabbt kunna tycka till lite om eventuella ändringar.

YOU SHALL NOT PASS! Wait, what...
Jag drog igång Scholar of the First Sin och den här gången provade jag att vara sorcerer, något jag tidigare aldrig varit. Jag tänkte att om jag nu ska spela igenom ett spel jag redan kan så mycket om kan jag lika gärna passa på att testa en ny spelstil även om jag då inledningsvis kanske blir lite sämre, innan jag lärt mig hantera besvärjelserna.

Det skulle vara en vit riddare vid det stora trädet. Jag minns det tydligt. Hen skulle vara orättvist svår för nybörjare som vågade slå det första slaget. Men icke. Där fanns ingen riddare! Däremot långt många fler småfiender än jag mindes, och de var mer aggressiva. Och följde efter mig mycket längre. Ettriga som förbannade myror. Och vips så dog jag. Än en gång hade jag underskattat något i Dark Souls 2. Som om jag vore en nybörjare. Hämndbegäret kom smygande och jag styrde kosan mot platsen där jag dog - beväpnad med kunskapen om motståndets nyvunna kämparglöd och intelligens. Systematiskt skuttade jag omkring och tänkte "best defense is not be there" i bästa Karate Kid-anda och dansade mellan fiende och fiende medan jag jonglerade trollkarlsstaven med mitt eldsvärd och sen... dog jag igen. Jag hade ju ryggen fri, hur kunde jag bli överrumplad? Genom att alla fiender är fler, intelligentare, farligare och framförallt på nya platser så klart. På nya platser. Låt det sjunka in lite innan vi går vidare. Ett spel där det krävs minutiös noggrannhet när det kommer till navigerande genom svåra passager har helt plötsligt flyttat om alla fällor, safespots och flaskhalsar. Det går inte att lita på något jag tror jag minns, jag måste börja spela som om det vore min första vända - för jag har ingen aning om vad som kan komma och hugga mig i ryggen när jag minst anar det.

Ett extra vackert Majula
Till exempel en av alla de vita riddare som nu blivit utströsslade som dussinfiender överallt. Jepp, du läste rätt. De finns överallt! Och bossar går omkring ute i världen. Jag sprang upp mot en bekant plats för att ta en viss boss och helt plötsligt landar en jävla drake framför mig. Alltså en fullstor, eldsprutande drake. Jag hann tänka "du ska ju inte vara här" innan jag blev reducerad till en liten hög med aska. Men mycket är så klart också bekant, invanda tekniker mot bossarna fungerar även här och när jag väl hittat de olika föremålen gör de exakt samma saker så de teoretiska strategierna är i alla fall intakta. Framförallt bosstriderna är vad jag kan minnas fullt identiska, så när jag väl tagit mig till en boss går det oftast bra tack och lov.

Fler fiender överallt, hurra...
Jag har svårt att tänka mig att den visuella uppgraderingen enbart begränsats till mer högupplösta texturer. Det ser, minus en och annan enstaka texturmiss, ut som ett nytt och välputsat spel med jättebra skärpedjup, ljuseffekter och överlag en imponerande atmosfär. Igen. Jag vet inte om jag håller med om att Scholar of the First Sin nödvändigtvis är mycket svårare än originalet, det handlar nog mycket om förväntningar från de som redan kan allt. Visst, det är lite smartare AI och fler fiender överallt, men framförallt är det omplaceringen av alla faror och hemligheter som gör att det känns riktigt svårt igen. För att vi måste lära om allt som sitter i muskelminnet sedan gammalt. Vi som inte köpte DLC-delarna när de kom har dessutom ordentligt med extra nyheter att se fram emot i den här definitiva versionen av Dark Souls 2 - där allt ingår. Med extra ost.

Fruktstund! 01/02/2014 - 16:00

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.