Dear Esther

Recension - PC - mån 20 februari 2012, kl 10.10

Släppdatum: 2012-02-14    Genre: Äventyr
Utvecklare: thechineseroom    Åldersgräns:

4
"Dear Esther är inte nödvändigtvis ett spel, men det är en upplevelse man sent kommer att glömma"

Dear Esther är ett spel som har en väldigt underlig position bland alla de spel som släpps idag. Det hela startade som en mod till Half-Life 2 som bytte ut allt skjutande och headcrab-klubbande mot en stillsam och mystisk pseudointeraktiv berättelse som kittlade sinnena på ett sätt vi inte ser i någon större utsträckning. Det kändes fräscht även om det inte är första gången som utvecklare skapat ett spel där stämningsbyggande är en stor del av upplevelsen. Nu när vi får se ett nysläpp av Dear Esther är det en rejäl uppgradering från tidigare utan att spelet rubbar på vad det försöker uppnå eller hur det upplevs, och det är därför ett av de mest intressanta spelen som hittills släppts i år. Modden till Half-Life 2 har helt enkelt fått blomma ut till en fullfjädrad release och är ett praktexempel på vad en remake av den här typen ska vara.

Det som känns så omvälvande med Dear Esther är den nästan nonchalanta inställningen som utvecklarna har till spelande i allmänhet. Spelet är ur ett traditionellt perspektiv lika mycket spel som en bok är en motorbåt, men det är hur det lyckas påverka spelaren som gör det så imponerande. På thechineseroom skiter de uppenbarligen i vad många tycker att ett spel ska vara och ge till spelaren, vilket jag respekterar. Om vi inte utmanar denna bild kommer vi nog inte få se mycket mer än säkra kort med brinnande mynningsflammor i gulbruna krigsmiljöer, och det är här som spelet lyckas mycket bra. Handlingen i Dear Esther är dess hjärta och hjärna. Den är kärnan i upplevelsen och berättas genom brev från en mentalt belastad man till en kvinna vid namn Esther, allt medan spelaren utforskar den dimmiga och övergivna ön i jakt på den roll man spelar i denna mystiska berättelse. Berättaren lever sig in i spelets gripande manus och arbetar i symbios med spelets underbara musik och detaljerade grafik för att bygga upp en stämning så tät att man kan skära i den med en kniv. Spelet leker mycket med språk och visuella intryck för att skapa en upplevelse som trots sin sparsmakade interaktion lyckas fängsla mitt intresse på ett sätt som gör att jag gärna kastar mig in i Dear Esther en andra gång för att lapa i mig alla de intryck som jag bjuds på under dess korta levnadstid på ungefär två timmar.

När äventyret till slut når sin klimax är dock ingenting helt klart och som ett bra slut på den här typen av berättelse måste spelaren själv fylla i många av de blanka punkter som manusförfattaren Dan Pinchbeck medvetet lämnat ute. Dear Esther är ett väldigt uttänkt spel som aldrig låter berättelsen komma i vägen för spelandet, eller vice versa. Allt förs framåt utan att spelandet avbryts för filmscener, ungefär som Bastion gjorde under förra året med stor framgång. Genom att sömlöst berätta handlingen slipper spelaren böka runt med en massa avbrott i äventyret och illusionen att vara i en annan värld upprätthålls.

Det man måste förbereda sig på innan man ger sig på Dear Esther är ett det inte är ett spel i ordets traditionella betydelse. Det är en uppfriskande release som också är provocerande i sitt utmanande av bilden vi har av vår favorithobby. Det är en audiovisuell upplevelse mer än något annat och bristen på interaktion kommer att irritera en stor skara spelare som inte riktigt får vad de väntar sig. De som kastar sig in i Dear Esther med ett öppet sinne och en vilja att fängslas kommer dock att hitta ett av de mest stämningsfulla spelen som släppts på lång tid och en veritabel kärleksförklaring till spelmediet i allmänhet, och indiescenen i synnerhet.

See video
Ni no Kuni blir nog det spelet jag kommer lägga ner mest tid på i år. 01/21/2013 - 11:11
Johan Eklunds bild

Hävdar ju bestämt att det är en upplevelse, inte ett spel. Det här är berättande i digital form som söker nya uttryckssätt.

En sak som fascinerade mig, för jag är en som i spel brukar älska att utforska och ofta sidetrackar, är att Dear Esther verkligen utmanar en att reflektera över de miljöer man rör sig på ett mycket mer naturligt sätt än vi normalt gör i spel. Vi tar så lätt omgivningen i spel för givet, men här, det är som att vandra på en naturstig, man insuper omgivningen till fullo.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.