Final Fantasy XIII-2

Recension - Xbox 360 - fre 10 februari 2012, kl 17.11

Släppdatum: 2012-02-03    Genre: Rollspel
Utvecklare: Square Enix    Åldersgräns: 16+

Betyg: 4/5
"Ett steg framåt, ett steg tillbaka"

Inledningen på Final Fantasy 13-2 kan vara något av det mest plågsamma jag upplevt i spelväg på länge. Det består enbart av flashiga specialeffekter och flickaktiga karaktärer (oavsett kön och ålder) som bankar på varandra med stora svärd och besvärjelser medan de våndas över sin existens. Kort sagt ett destillat av allt det värsta med serien sedan Tetsuya Nomura klev in i en ledande roll, vilket gör det än mer ironiskt att han knappt är inblandad i detta kapitel. Lägg därtill helt omotiverade Quick Time Events. Jag börjar nästan tro på belackarna som menar att japanska spel - och framförallt japanska rollspel - är så jävla fel ute numera att de inte skulle kunna navigera sig ut ur en öppen ladudörr. Systrarna MacGuffin har bytt plats och denna gång styr man istället Serah på jakt efter Lightning.

Den här biten är awesome.
Räddningen kommer när själva spelet börjar. För även om berättelsen - som är en tidsresesaga som skulle få Chrono Trigger att rotera i sin grav - aldrig blir mycket mer förståelig så är spelmekaniken klanderfri. Final Fantasy XIII var en vattendelare, och Final Fantasy XIII-2 fortsätter sära på vätskorna. Venn-diagrammet mellan de som älskar FFXIII och de som älskar dess uppföljare borde således vara tämligen liten, om det inte vore för det intakta och förbättrade stridssystemet. FFXIII-2 slipar ytterligare på föregångarens absolut vassaste punkt, nämligen seriens kanske bästa stridssystem någonsin. De som med all rätt klagade på hur sirapssegt FF13 lotsade in spelaren i spelmekaniken lär här upptäcka att skon sitter på den andra foten - även vi som blev djupt involverade i föregångarens strider blir tidigt överväldigade av en tsunami av nya funktioner och varianter.

Ett av de mer framstående inslagen är att man gått ned till två spelbara karaktärer, medan den tredje stridbara parten utgörs av ett allierat monster. Som givetvis går att levla, personifiera och catch them all. Faktum är att mitt enda problem med stridssystemet är att det bottnar lite väl tidigt. Vi som redan malt oss igenom det första Final Fantasy XIII börjar finna striderna lite slentrian efter något dussin timmar, och jag hade efterlyst en lite vassare svårigshetsgrad nu när det ändå finns oändligt med retry-möjligheter.

Den här biten är bara okej.
Ju mer jag spelar av Final Fantasy XIII ju mer tri-Ace-vibbar får jag: storyn är vek och striderna fantastiska. Och dialogvalen som dyker upp med jämna mellanrum påminner mer om Star Ocean-seriens Private Actions än det inledningsvis mer uppenbara svaret Mass Effect. Detta visar sig vara helt förklarligt när eftertexterna rullar förbi och och just tri-Ace avslöjas som med-utvecklare av spelet. Jämförelser av stilen “gillade du X lär du gilla Y” är ett svagt sätt att recensera att spel, men förutom den givna liknelsen Final Fantasy XIII så får jag mest av allt vibbar av tri-Aces senaste spel Resonance of Fate. Så tja, gillade du det lär du gilla detta.

Och gillade du inte Final Fantasy XIII för att det var så osannolikt linjärt, så ger uppföljaren dig en anledning att tänka om. Här återkommer infantila bybor av klassiskt snitt, samt motsvarigheten till en världskarta. Och om du som jag faktiskt tyckte om föregångaren är detta en säker investering. Du får mer av det goda, och på de flesta sätt i en än gottare variant. Det är egentligen bara två saker som håller Final Fantasy XIII-2 från riktig storhet, en lite väl flat svårighetsgrad och en synnerligen ointressant berättelse.

1211 augusti, 2011 - 18:34
1211 augusti, 2011 - 18:34
1211 augusti, 2011 - 18:34
Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30
Zatoishwans bild

Såg uttrycket "systrarna McGuffin" på twitter och nu återigen här - fattar inte vad som menas med det men gissar att det är en referens till något spel undertecknad missat. För min del skulle serah fått använt lite mer tyg till kläderna, men, men det är ett japanskt J-RPG så ok då.

Nåväl, har inte kört igenom hela spelet än men håller med om allt som står i referensen. Speciellt angående första halvtimmen eller så i spelet, det var helt olidligt, smärtsamt even.
Sedan så kan man som vanligt inte applicera alltför mycket logik på spelet. Världens sista kvarlevande människa kommer genom en tidport, i tidseran han kommer från har alla andra människor dukat under mot monster och rent allmänt jordens undergång. Inget går att odla, vill man äta måste man jaga. Och hur ser han ut då han dyker upp? Genomsmutsig och blodig med sönderrivna kläder? Nej icke, håret är uppenbarligen nytvättat och nysprayat, kläderna glänser. Välfödd verkar han vara också. Är det verkligen så illa som han säger i framtiden?

Stör mig en del på quicktime-eventsen, de stör flödet i striderna.

I övrigt mycket positivt. Första vändan körde jag striderna som i FFXIII men efter ett tag startade jag om och kör nu de vanliga striderna mycket aggresivare. Nu är striderna mot vanliga mobbar blixtsnabba, hinner sällan med två hela laddningar av ATB:n innan allt är utrotat. Det gör grindandet som alltid är med i japanska J-RPG:n uthärdligt. Motsvarande strider i FFXIII var väl sega, för mycket tid gick åt till att animera taktikskiften. Strider mot bossar är väldigt lika FFXIII vilket är bra, där kommer utmaningen även om på det stora hela FFXIII-2 känns lättare än FFXIII (hittills)

Håller helt med om betyget 4 (PS/3).
(Om det mot förmodan blir som i FFXIII att man får slåss mot samma fiende fyra ggr kan betyget sänkas)

VodkaCitrons bild

Förstår inte varför dom inte kan behålla japanskan eller ha språkval som mindre kända JRPG-titlar :/ Speciellt idag när de finns DLC och man kunde i värsta fall få tanka ner det där.

Ser lovande ut! Gillade FFXIII skarpt bortsett ifrån grindandet i slutet när man bara hade dom stora sköldpaddorna att möta...

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.