Homefront

Recension - Playstation 3 - tors 24 mars 2011, kl 10.25

Släppdatum: 2011-03-18    Genre: Action
Utvecklare: Kaos Studios    Åldersgräns: 18+

Betyg: 2/5
"All that hate's gonna burn you up, kid."

Homefront har för mig alltid legat lite under radarn och har aldrig riktigt lyckats övertyga mig om att det skulle vara något annat än ett FPS av den nya skolan, det vill säga Call of Duty 4 i en annan kostym. Min bild av detta alster ändrades dock så fort jag såg vem som ligger bakom manuset: John ”Red Dawn” Milius! Mina förhoppningar tog sin form i en modern tolkning av Red Dawn kryddad med lite samtida politiska händelser ur ett förstapersonsperspektiv. ”Vad kan gå fel?”, tänkte jag som den naive pojkspoling jag är.

En hel del uppenbarligen om man låter en utvecklare vars meriter endast är uppseendeväckande tack vare deras underhållande flerspelarlägen. Kampanjen i Homefront, och hela spelets image, bygger på att Korea invaderar USA, ockuperar landet och snabbt tar kål på de som ens tänker på äppelpaj eller Onkel Sam. Premissen är helt klart intressant, men redan i spelets inledande sekvenser börjar spelet bocka av klyschorna från actiongenren. En inledningssekvens där man färdas i ett fordon som fånge och får se ondingarnas krigsbrott. Check! En svart och väldigt hederlig snubbe med ”jag kommer att dö snart” skrivet i pannan. Check! En huvudkaraktär som visar medkänsla och nåd i ena stunden för att i nästa glatt skjuta ner varenda kotte som babblar koreanska. Dubbelcheck! Tyvärr är detta bara början. Homefront är rent spelmässigt Call of Duty 4 fast fulare och utan den finess som Infinity Ward gör så bra. Spelaren leds på en väldigt sluten stig där osynliga väggar blockerar vägen tills spelet vill att du ska fortsätta, och det har dessutom det gamla problemet från ovan nämnda spelserie där fienderna fortsätter att myllra fram tills man pressar framåt. Spelet är helt enkelt ett rejält steg bakåt och inte ens handlingen lyckas göra något som känns unikt. Det hela blir som bäst väldigt mediokert och kampanjen är dessutom över innan man hinner säga ”Wolverines”.

En annan grej är det med flerspelarläget som försöker vara lite mer individuell. Som sig bör så innehåller det upplåsbara nivåer som i sin tur ger dig tillgång till nya vapen och förmågor. Skillnaden från alla andra spel och deras morsor är att spelet lyckas blanda större slag i stil med Battlefield: Bad Company 2 med de snabbare och intensivare infanteristriderna som för tankarna till Call of Duty 4. Spelets mer uppdragsorienterade spelläge Ground Control tvingar dig och dina lagkamrater att samarbeta en hel del för att vinna, medan Team Deathmatch låter avtryckarfingret sköta snacket medan taktikern i dig kan få lite ro. Spelets uppdragsbaserade lägen ger lite extra variation tack vare Battle Commander där specifika uppdrag tilldelas dig under matchens gång. Dessa ger dig tillgång till fler erfarenhetspoäng som du senare kan spendera på fler och mer avancerade skjutdon. Kort sagt är spelets flerspelarmöjligheten uppfriskande men inte direkt revolutionerande. De som har tröttnat på Bad Company 2 och inte orkar med hetsiga Call of Duty: Black Ops kan här finna en fin balans mellan taktik, stor skala och kvick action.

Tyvärr kan jag inte påstå att spelets bra flerspelarläge väger upp resten av det som gör spelet till endast en godkänd upplevelse. Kampanjen är skrattretande kort och slätstruken, grafiken är grötig och ful, och spelet ger ett väldigt billigt intryck. Ge mig spelets flerspelarläge som ett nedladdningsbart spel med allt strunt avskalat så hade det varit ett givet köp. Som det är nu blir Homefront inte mer än ett godkänt actionspel som egentligen bara den mest FPS-kåte bör hoppa på.

Ni no Kuni blir nog det spelet jag kommer lägga ner mest tid på i år. 01/21/2013 - 11:11

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.