The Last Tinker: City of Colors

Recension - PC - tis 13 maj 2014, kl 08.14

Släppdatum: 2014-05-12    Genre: Plattformsäventyr
Utvecklare: Mimimi Productions    Åldersgräns:

Betyg: 3/5
"En brokig färgpalett för äventyrsälskare i alla åldrar"

Ända sedan jag första gången hörde talas om The Last Tinker i samband med att det utannonserades har det legat högt på min lista över spel jag sett fram emot. Av det man kunde se och läsa om spelet i tidigt stadium verkade det röra sig om ett färgsprakande, Okamiosande pussel-plattformsäventyr med en berättelse influerad av aktuella samhällsproblem. Med andra ord ett helt klart intressant och lockande koncept.

Och att spelet är färgsprakande är ingen överdrift då spelarens primära mål är att ge färgen åter till en färglös stad. Även Okamivibbar finns där, åtminstone i de segment då man genom att besegra en fiende i ett slag sätter färg på en stor del av världen. I övrigt påminde det mig även om det underbara lilla äventyret Tearaway, både på det visuella och det spelmekaniska planet.

Huvudkaraktären, appojken Koru, är en stum och i sin personlighet ganska blek protagonist. Men detta vägs upp av hans sidekick, får-grisen Tap, och en uppsjö av oförglömliga och färgstarka figurer och personligheter. Dialogen i spelet är både fyndig och rolig med många referenser, så hör upp ni Sagan om ringen-fans där ute… det finns något för er också.

Spelet har även berikats med en riktigt bra ljudbild och ett starkt soundtrack, även om man kanske hade önskat ett lite större musikutbud då de låtar som finns förvisso är bra men blir lite tjatiga i längden.

Om man skall fortsätta med eventuella klagomål så upplevde jag några passager i spelet som lite buggiga och ibland överdrivet krångliga. Exempelvis många av de segment som innefattade rälssurfande, vilket är ett element vars blotta existens innebär en fasa för oss som någon gång spelat ett modernt Sonic-spel. Men trots mina inledande problem lyckades jag till slut ändå bemästra rälsen och de småproblem jag stötte på kan ha påverkats av min dators kapacitet, och kanske inte nödvändigtvis av själva spelet. Jag ser därför mycket fram emot den kommande konsolportningen till Playstation 4 som är på gång, då min gissning är att det kommer bli den ultimata versionen av spelet.

Spelmekaniken är varierande och underhållande. Plattformandet baseras huvudsakligen på free-running vilket utförs väldigt bra. Genom att bara behöva hålla in en knapp kan man springa, hoppa och klänga sig igenom den ena banan efter den andra. Pusslandet i spelet är inte av den mest avancerade skolan och det är egentligen bara ett ganska litet antal pusselmoment som sedan varieras i lite olika formationer. Som spelare hade jag kanske velat ha lite mer varierat pusslande men å andra sidan är ju inte pusslandet spelets primära fokus och det är hur som underhållande i sin nuvarande form och förmodligen även mer tillgängligt för spelare av alla åldrar och erfarenhetsnivåer.

Striderna sker i realtid och börjar som handgemäng med diverse gatugäng för att sedan övergå i sammandrabbningar med färglösa monster, och allt eftersom spelet fortskrider samlar man på sig färgattacker som påverkar fiender och omgivningen på olika sätt både i strid och utanför. De olika attackerna introduceras pedagogiskt en i taget och man har ofta flera banor på sig att bemästra dem innan en ny attack tillkommer. Även här kanske spelet kan uppfattas som lite väl upprepande och variationslöst för riktiga hardcorespelare men för gemene man funkar det alldeles utmärkt. Jag tyckte själv ibland att utmaningsnivån låg lite i underkant, men hade det varit mer avancerat hade risken varit att det blivit för svårt. I slutändan föredrar jag ändå känslan av tillfredställelse jag fick av att verkligen bemästra ett fåtal moment istället för att vara halvbra på en massa saker.

Kopplingen till aktuella samhällsproblem gör sig tidigt påmind då problemen i den lilla staden Colortown baseras på att de olika folkslagen som bor där, här representerade av olika färger, har börjat bli rädda och isolera sig från invånare av en annan färg. Detta lämnar staden uppdelad samtidigt som en förintande färglöshet gör entré. Men mer politik än så blir det inte utan handlingen övergår till en vacker, och stundtals verkligt känslosam historia om vikten av samarbete och förståelse för att skapa en frisk och hållbar värld. Och det väcker en tanke och ett budskap att bära med sig för både gamla som unga, helt utan att behöva använda sig av aggressiv politisk argumentation.

Mimimi Productions är indieutvecklare som hittills huvudsakligen skapat mobilspel, men med The Last Tinker visar de att de även har förmågan och kunskapen att skapa något som i det närmaste liknar ett fullvärdigt storbudgetspel. Ett spel för alla åldrar och som levererar på alla plan. Och med sin kommande konsolportning senare i år borde framtiden vara allt annat än färglös för denna lilla saga och dess utvecklarteam.

ÄLSKAR DRAGON'S DOGMA!!! 07/06/2012 - 22:34

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.