The Legend of Zelda: Skyward Sword

Recension - Wii - fre 2 december 2011, kl 09.46

Släppdatum: 2011-11-18    Genre: Äventyr
Utvecklare: Nintendo    Åldersgräns: 12+

Betyg: 5/5
"Ett sagolikt äventyr"

Det har gått fem år sedan Twilight Princess släpptes med avsikten att bräcka ett av de mest klassiska spelen genom tiderna - Ocarina of Time. Vissa tycker att Eiji Aonuma lyckades, andra inte. Vad som ändå står klart idag är att Aonuma ville skapa ett Hyrule som kändes mörkare och allvarligare än i tidigare spel. På den punkten var Twilight Princess en triumf och spelet lyckades kombinera den sagolika, lite mysiga känslan som alltid genomsyrat serien, med en vuxnare, mer ödesmättad stämning. Skyward Sword är däremot ett steg i en helt annan riktning. Med fem års utvecklingstid och det över hundra man starka Nintendo-teamet i ryggen som resulterat i det mest påkostade Zelda-spelet någonsin är det förvånande hur lekfullt och obekymrat avslappnat Skyward Sword känns att spela. Den stora förklaringen ligger i att Hidemaro Fujibayashi har intagit regissörstolen i och med Links nya äventyr, samma man som tidigare legat bakom flera av seriens bärbara delar, spel där innovation och smarta spelmoment alltid gått före allvarsam handling och tät atmosfär. För det är just på dessa punkter spelet briljerar.

Hästen och båten är utbytt mot en fågel i Skyward Sword.
Men det ska börja någonstans också. Innan Link har klätt sig i den klassiska gröna dressen och luvan för att ge sig ut på sitt storslagna uppdrag så är han till en början bara en vanlig invånare i den luftburna byn Skyloft. Allt är frid och fröjd, byborna förbereder sig inför den stundande tävlingen som innebär att den lilla stadens ungtuppar ska göra upp i en flygtävling där vinnaren får medverka i en ceremoni vilket också innefattar en mysig stund med den vackra flickan Zelda. Alla som bor i Skyloft är nämligen sammanlänkade med var sin gigantisk fågelvarelse som passar ypperligt för lufttransporter och som med enkelhet kan ta Link till någon av alla svävande öar som finns i regionen. Det är också dessa fåglar som är huvudrollsinnehavare i den traditionsenliga tävlingen och Link ska ridandes på denna varelse, innan sina motståndare, fånga upp en annan av dessa fåglar för att i slutändan stå som segrare.

Sin vana trogen inleds även denna inkarnation av Zelda-spel också i ett väldigt lugnt tempo. Kontrollen ska introduceras på ett pedagogiskt sätt och karaktärer ska presenteras, men efter ett tag hettar det till, spelet öppnar upp sig och den sedan länge dolda världen under det heltäckande molntäcket visar upp sig. Spelet utspelar sig sedan både i luften kring de flygande små öarna, med hemstaden Skyloft som central punkt, och nere på markytan i den mytomspunna världen. Den nedre världen under molnen består av tre olika delar - skog, vulkan och öken. Knappast några revolutionerande områden och förmodligen de som återkommit mest i serien, däremot känns de designmässigt annorlunda. Där världen och dess olika regioner känts mer som transportsträckor i tidgare spel agerar de olika platserna inför ett tempel i Skyward Sword passager som måste besegras. Förutom rena actionmoment är vägen kantad av pussel och gåtor som måste lösas för att ta sig fram till templen där dessa beståndsdelar slutligen eskalerar. Det kanske inte riktigt framstår som den stora förändringen många väntat sig och seriens klassiska upplägg är, om än lite modifierat, detsamma även denna gång.

De klassiska jättespindlarna återfinns även denna gång.
Den största nyheten rör inte speldesignen eller upplägget utan istället den rörelsekänsliga kontrollen. Links rörelseschema har helt anpassats för Wii:s viftkontroll och allt från liansvingande till balansgång innefattar lutande och flaxande med styrdonet. Bomber kan numera kastas men också rullas på bowlingmanér i Wii Sports-anda. Ett nytt föremål, den mekaniska skalbaggen, styrs i luften genom att tilta kontrollen åt olika håll, likadant med de fågelflygturer Link utsätter sig för, men mest framträdande är detta faktum när det kommer till Links primära vapen - svärdet. Spelets strider är numera helt baserade på hur man vinklar sina svärdshugg. Om en fiende parerar dina slag när du svingar ditt svärd från höger till vänster är det läge att byta angreppstyp. I Skyward Sword lönar det sig inte att vifta planlöst som en tok, fienderna bör analyseras noga innan du går till attack. En lyckad strid kräver koncentration, precision och tajming. De svårare fienderna och bossarna är uppbyggda som rörelsebaserade pussel där det verkligen hjälper till om man tänker strategiskt. Som tur är fungerar Motion Plus-tillbehöret över förväntan, kontrollen är responsiv och reagerar väldigt bra, med reservation för ett par små undantagsfall där jag har upplevt att kontrollen tappat kontakten.

Omnämnas bör också den grafiska stilen som är fantastiskt snygg även om Wii:s prestanda inte riktigt räcker till för att måla upp den på ett helt övertygande sätt. Det är synd på en så bedårande fin akvarellvärld men jag kan ha överseende med det när designen ändå är så här bländande vacker. Skyloft är ett myllrande litet samhälle där solen skiner och de knasiga byggnaderna poppar upp som svampar ur marken. Det är så charmigt att man smälter. På samma sätt känner jag svetten i pannan rinna när jag springer på toppen av en snurrande boll så gnistrorna yr i eldtemplets varma inre. Miljöerna i Skyward Sword är alla haktappande vackra och med det intressanta grafiska valet är det lika spännande varje gång ett nytt område öppnas upp för utforskning. Man vill bara se mer och mer av den charmiga världen.

Elakingen Ghirahim smider ondskefulla planer.
Skyward Sword är inte den revolution för serien som det en gång skvallrades om. Samtidigt tröttnar jag aldrig på konceptet med magiska fantasivärldar fyllda med spännande varelser av alla de slag, seriens fantastiskt genomtänkta pussel och en berättelse som spelas upp för mig om och om igen. Links äventyr känns aldrig mossiga och även om spelens nyheter kretsar kring så små innovationer som en ny grafisk stil, ett nytt transportmedel eller en ny kontrollmetod är det få spel som kan mäta sig med den magiska upplevelse som serien ändå alltid lyckas erbjuda. Skyward Sword är dessutom ett mer lekfullt kapitel än på länge, men ändå inte för flamsigt, det finns trots allt ett visst allvar med i bilden, men det märks att fokus har lagts på att underhålla spelaren i första hand. Spelet är på gott och ont mer linjärt än man är van vid men gör det också till en mer sammanhållen upplevelse och det finns inga partier, efter spelets något sömniga prolog, som känns tråkiga. Dessutom stegras äventyret sakta men säkert och resan blir bara bättre och bättre ju längre in i spelet man kommer.

Den senaste i raden av Zelda-titlar är alltså ett imponerande hantverk och kryllar av den där Nintendo-magin som är så svår att förklara. Bandesignen är oerhört finurlig, kanske bättre än någonsin, likaså alla andra klassiska spelmoment som hör serien till. Jag hävdar ändå inte att Skyward Sword är den starkaste delen i serien och femman som jag ändå ger spelet är definitivt av den svagare sorten. Men att sätta ett lägre betyg vore trots allt att begå tjänstefel med tanke på hur hänförd jag blivit av åkturen jag tagit del av. Det är ytterligare en riktigt stabil del i sagan om Zelda men jag är inte hundra på om jag känner att rörelsekontrollen, trots många finurliga funktioner, lyfter serien till några oanade höjder. För mig krävs det både mer på det tekniska planet till nästa gång men också mer när det gäller nytänkande. Det ska sägas att Skyward Sword ändå är på god väg att göra något eget och det är på de flesta sätt ett magnifikt äventyr som förhoppningsvis banar väg för ett oerhört intressant Zelda-spel när Wii U agerar mer kraftfull plattform för serien i framtiden.

Switch-peppen är hög! 10/25/2016 - 14:59

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.