Yakuza 0

Recension - Playstation 4 - mån 23 januari 2017, kl 21.40

Släppdatum: 2017-01-24    Genre: Rollspel
Utvecklare: Sega    Åldersgräns: 18+

Betyg: 3/5
"En utmärkt inkörsport till en unik spelserie"

Jag gillar Japan. Jag har varit där flera gånger och skulle gärna åka igen, men däremellan uppskattar jag spel som Akiba’s Trip eller Persona 4 som skildrar det japanska livet på ett överraskande trovärdigt sätt så länge man bortser från alla demoner och monster. Men vill man verkligen vara i Japan på låtsas så finns det inte mycket som slår Yakuza och det är häftigt hur mycket man känner igen sig när man vandrar runt i Kamurocho - seriens namn på Tokyos red light district Kabukicho. Jämför man med alla spel som skryter om hur stor värld de har så är Yakuza väldigt mycket mer begränsat, istället är varenda liten neonskylt omsorgsfullt renderad in i minsta detalj. Så ja, tillhör man målgruppen som redan vet allt om UFO Catchers, Don Quijote och Shogi så kommer man alltid få ut åtminstone någonting ur ett Yakuza-spel.

Men att bara avfärda Yakuza som en virtuell turistfälla vore att göra det en otjänst, för det bjuder på mer än så. Skalar man ned det till sina beståndsdelar är det egentligen ett väl maskerat actionrollspel, komplett med lika väl maskerade slumpstrider. Så här finns alltså levlande, sidouppdrag och en generös mängd story. Och tillåt mig att verkligen understryka det där sista, ska du spela Yakuza så hoppas jag att du har laddat upp med popcorn för periodvis är det fler och längre mellansekvenser än jag sett på den här sidan Xenosaga. Men det är bra grejer! Det finns en spänning och nerv i berättandet och skådespeleriet är grymt bra. Det hela följer de två ex-gangstrarna Kazuma Kiryu och Goro Majima i 80-talets Japan och även om jag normalt inte är så mycket för maffiahistorier så slukade jag detta med hull och hår. Som namnet antyder är Yakuza 0 en prequel till resten av serien men berättelsen känns trots detta inte meningslös och förutbestämd. Det gör det också till en bra inkörsport till serien, vilket jag som spelat andra delar ganska sporadiskt uppskattar.

Därmed inte sagt att Yakuza 0 är helt linjärt, långt därifrån. Vill man ta en paus från allt tungt maffiadrama så går det utmärkt att sjunga karaoke, gå på date eller ta några rundor Fantasy Zone i närmsta arkadhall. Många av sidouppdragen är också hysteriskt underhållande, inte nödvändigtvis gameplaymässigt utan återigen är det berättandet som drar det tunga lasset. Redan tidigt i spelet stöter man på hysteriska scenarier som när Kazuma måste lära ett rockband uppföra sig som superhårda gangstertyper inför sina fans. Detta trots att trummisen helst spenderar sin söndag med att rasta sin pudel Chibi-chan och titta i skyltfönster. Och när en flicka ber Goro låtsas vara hennes pojkvän så att hennes far inte ska gifta bort henne förvecklar det sig ganska snabbt till något Stefan & Krister kunde ha skrivit. Seriöst, det är som sidouppdragen i Final Fantasy XV fast precis tvärtom.

Det sämsta med Yakuza 0 är antagligen att faktiskt spela det. Det låter kanske dräpande, men riktigt så illa är det inte. Det är snarare att berättandet är så fantastiskt och grafiken så läcker att kontrasten blir desto tydligare när slagsmålen inte är mer än godkända. Bortsett från dialogval och utforskande är det alltså strider som utgör större delen av själva spelmekaniken. Kazuma och Goro har tre olika kampstilar som alla skiljer sig åt ganska mycket, men det är aldrig tal om samma flyt som i ett Bayonetta eller Batman. Det är tydligt att det lagts mer fokus på att det ska se läckert ut än spela läckert, vilket inte minst märks i alla brutala specialattacker. Mord är en allvarlig sak i Yakuza, så folk överlever mot alla odds men tänk American History X för att få en aning om var ribban ligger. I stark kontrast till den råheten står alla tillhyggen som snarare känns komiska. Baseballträn och järnrör för all del, men det går lika bra att plocka upp en cykel eller soffa och börja banka skiten ut folk och när man börjar krossa knäskålar med ett bowlingklot känns Dead Rising inte alltför långt borta. Så nej, striderna är kanske inget som lyfter spelet men heller inget som tynger ned det, särskilt som man får oändliga continues med livpåfyllning om man skulle råka köra fast.

Det finns inte riktigt något annat som är som Yakuza 0 - förutom alla de andra Yakuza-spelen. Och det är egentligen spelets största problem. Det har inte hänt supermycket med serien de senaste tio åren och trots att jag inte klarat alla föregångarna så känner jag igen mig jättemycket, inte minst i Kamurocho-distriktet där större delen av samtliga spelen utspelat sig. Med det sagt så är Yakuza 0 tveklöst störst, bäst och vackrast i serien men det är inte så dramatiskt mycket större, bättre och vackrare än alla sina föregångare. Men har man inte redan gett Yakuza-serien en chans gör det ingenting och i kombination med att det utspelar sig kronologiskt först så utgör det en fenomenal introduktion till en unik spelserie.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.