Älskade Wolfenstein

Blogg - Starfighter Johansson - ons 13 maj 2015, kl 01.06

- Var har du fått allt det där godiset ifrån?
- Av Mikael.
- Hade han verkligen råd med det?
- Han fick pengar av sin mamma!
- Hans föräldrar var ju inte hemma?
- Nej, men...
- Är det här godis ni köpt för stulna pengar?
- ...
- Lämna tillbaka påsen till Mikael. Marsch iväg!

Mamma var aldrig riktigt nere med Mikael tror jag. Jag vet inte om det var för att han snattat förut, eller om det var för att han visade mig min första skräckfilm (Hotet från underjorden) som gjorde att jag låg sömnlös i veckor. Kanske var det något med hans föräldrar som hon aldrig erkände. Jag vet inte. Mikael tappade hakan när världens mest hagalna och giriga unge (jag alltså) helt plötsligt dök upp för att lämna tillbaka närmast ett kilo lösgodis.

- Varför vill du inte ha det?
- Det vill jag ju, men jag får inte för mamma.
- Nähä. Min bror har installerat ett nytt spel på sin dator, vill du komma in och kolla på när han spelar?

Jag hade aldrig sett en dator, så jag klev på. Det var mörkt i hela deras hus, som det liksom alltid var av någon anledning. Som om de aldrig var hemma. Det var bara Mikael och hans storebror som hette.... Mikaels storebror. Han var mycket äldre än oss och hade alltså haft råd att köpa en dator av någon beskrivning. Detta var tre år innan Windows 95 så det kan i alla fall inte varit en teknisk best. Längst in i deras mörka hus stod den och skärmen lös upp rummet med grälla färger. Mikaels storebror satt ihopbiten och tryckte på piltangenterna. Han gick sakta framåt i en blå korridor. Det var obehaglig musik och jag stod väldigt nära Mikael och hans bror för att inte stå ensam i mörkret. Helt plötsligt, från ingenstans, hoppar en soldat fram och skriker något på tyska. Jag sket fucking ner mig. Det var så oväntat, det var så realistiskt och det var en riktig röst. Det var en NAZIST!

Jag var sju år när jag först stiftade bekantskap med B.J. Blazkowicz. Sedan dess har jag skjutit så mycket nazister att Call of Duty bleknar. Wolfenstein är nog min serie, skulle jag vilja säga. Jag har länge hävdat att Quake är den bästa FPS-serien och att jag minsann har skitkul med varje nytt Call of Duty hur banalt och upprepande det än må vara, men jag kan inte komma undan att om jag måste välja en pangpangserie efter vad mitt hjärta säger så måste det bli Wolfenstein. Jag har axlat rollen som Blazkowicz på PC, på SNES, på 360, på PS3 och PS4. Jag tackar aldrig nej till att "spränga nazister åt helvete" som någon sa nyligen. Och så när jag nu spelat igenom Wolfenstein: The New Order kände jag att, nä, nu ska jag minsann göra en topplista över Wolfenstein-spel. Tiden är mogen. Så det är precis vad jag ska göra nu. En Topp 4: Wolfenstein.

(OBS: I denna topplista kommer jag inte räkna ursprungs-vargstenen, nämligen Castle Wolfenstein. Jag kommer endast fokusera på de delar av serien som spelas som FPS. Och jag har inte spelat Old Blood eller Spear of Destiny.)

4. Wolfenstein (Xbox 360)

Så det gnälldes över detta spel. Det fick medelmåttiga betyg och Activision sparkade folk från Raven Software för att det sålde för dåligt och det var utdaterat redan när det kom och bla bla bla. Vad jag tyckte var att det hade tokrolig action, det var tillfredsställande att döda folk med eldkastaren och det var ballt med alla spännande krafter som gick att använda. Och bossarna var feta.

3. Wolfenstein 3D (PC)

Med tanke på när Wolfenstein 3D kom och hur viktigt det varit för många spel sedan dess så får denna ”första” del en tredjeplats i mitt hjierta. Jag spelade även det här på mitt Super Nintendo och minns att jag tyckte det var helt okej även där, men att det var tråkigt att de tagit bort så mycket götte (allt blod, hakkors, Hitler hette inte Hitler etc).

2. Wolfenstein: The New Order (PS4)

The New Order spelade jag precis nyligen igenom, som jag sa tidigare, och jag måste säga att jag inte haft så roligt med ett spel på länge. Det kändes precis lagom oldschool, det hade en miljard grejer att läsa och samla på, det hade brutala vapen (dualwielda hagelgevär, någon?) och det lät mig komma vidrigt nära nazisternas empatilösa vansinne på ett vis tidigare delar bara snuddat vid. Jag tyckte även om att Blazkowicz blev mänskligare än någonsin förr, men porträtteringen vinner väl egentligen inga priser enligt mig. Det här är ett spel som vet att det är ett spel och skäms inte för att ösa på, jag satt som fastnaglad.

1. Return to Castle Wolfenstein (PC)

Jadå, klart Return ska ha förstaplatsen. Det hade bra kontroll, spännande och varierade miljöer, en riktigt skruvad handling, det var jättelångt att spela igenom och hade en fantastisk multiplayerdel. Och de flesta verkar ha hållt med mig, spelet plockade hem ett gäng åttor och nior i betyg. Många gånger när jag försöker minnas tillbaka till min korta tid som dedikerad PC-spelare (det är nog ingen hemlighet att jag föredrar konsol nu för tiden) så inbillar jag mig att det var Call of Duty som kördes online. Men det var det inte, för det var Return to Castle Wolfenstein. Och Soldier of Fortune, men det är en helt annan nazistdödarberättelse.

(En OBS till: Om du som jag är lika tokig i Wolfenstein får du inte missa The Gaming Historians tre videor i ämnet! Jag länkar dom här nedanför.)

Fruktstund! 01/02/2014 - 16:00

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.