Du minns väl Silent Hill Origins?!

Blogg - Starfighter Johansson - mån 19 januari 2015, kl 21.35

När man pratar om Silent Hill är det ganska vanligt att någon är snabb med att utse tvåan till det absolut bästa spelet i serien. Puritaner hävdar då direkt att det minsann är ettan som är allra bäst och sen är det även ganska vanligt att trean får sin beskärda del med beröm. Sen blir det glesare med komplimangerna. De flesta blev besvikna på The Room, ingen gillade Homecoming och Shattered Memories fick alldeles för spridda omdömen för att hamna någon annan stans än i mitten. Downpour är seriens kraftigaste uppsving i de senare konsolgenerationerna vilket jag absolut håller med om, även om jag samtidigt håller Shattered Memories högre än många andra. Men ett spel som jag tycker har fått... ja men till och med oförskämt för lite uppmärksamhet, det är Origins. Ni vet, det där som först kom till PSP och sen även på PS2. Jag skulle vilja hävda att det, på PSP nu då (eftersom det är den versionen jag har spelat), är ett av seriens allra starkaste kort. Och jag tänker försöka förklara varför.

Vid en första anblick kan det kännas lite som att berättelsen är alldeles för uppställd, nästan krystad. En douchig lastbilschaffis snubblar in i Silent Hill och allt läskigt står på rad nästan som en uppvisning. En invändning har varit att Travis (som han heter) inte har något med Silent Hill att göra och att han därför är malplacerad. För mig kändes båda de här sakerna som något som passade jättebra för formatet. Jag spelade förvisso Origins hemma, men eftersom jag satt med en PSP i nävarna så kändes det ändå alltid som att jag kikade in i Silent Hill-universat genom ett litet fönster mer än vad jag faktiskt var där. Låt inte detta kasta skuggor på inlevelsen för är det något det här spelet kan så är det att suga in spelaren fullständigt (att sitta under en filt i mörkret med skärmen i ansiktet och stora hörlurar på huvudet gör underverk för detta) - vad jag menar är snarare att det bärbara formatet inte riktigt har tid att baka ut vår vistelse i staden till en 15-timmarsresa - det gäller att hålla det short 'n sweet. Därför måste saker börja hända relativt snabbt och därför kan också saker uppfattas som stressade och sakna tyngd. Om man inte lyckas ändå. Som Origins gör. Nästan omedelbart efter det att jag startar spelet är jag fullkomligt uppslukad av den täta stämningen. Jag vet inte om det är lurarna eller det faktum att jag håller skärmen i händerna som gör det, men det känns som det allra mest närgångna Silent Hillet i hela serien. Det blir liksom inte lika lätt att smygsänka lite på TV:n och intala sig att man gör det för att respektera grannarna, här är de där obehagliga helvetesljuden så nära de kan komma. Och i just den här delen är de vidrigare än någonsin förut. Jag får alltid kalla kårar när jag hör dem, oavsett hur många gånger jag återkommer till spelet. Och det går heller inte att inkludera en oseriös medspelare som sitter och fjantar sig i soffan. Det är bara du och Silent Hill. Det är... intensivt. Påfrestande.

"Äh, du har säkert bara förskönat minnet av spelet på senare år, det är säkert rätt kasst men du är nostalgisk och jävlig." tänker du kanske nu. Men icke! ICKE! Här är en gammal recension som jag skrev veckan det släpptes:

[Starfighter för sju år sedan] Äntligen kom chansen att på nytt besöka Silent Hill, staden som fängslat mig både bokstavligt och i engagemang. Jag beställde spelet direkt när jag fick nys om det och spelade igenom det på ett par timmar. Det är ett riktigt riktigt bra spel.

Travis Grady är en lastbilschaffis av truckerkeps-sort, som en sen natt bestämmer sig för att köra en genväg förbi Silent Hill. Klyftigt! Efter en kort liten dialog över en sprakig radio får man se honom susa fram i ösregn - varpå en liten flicka faller omkull på gatan framför honom. Travis tvärnitar och hoppar ut för att undersöka. Flickan springer iväg och Travis följer efter (här spelas förtexter och intromusik upp medan man springer i dimman, riktigt mysigt) tills han inser att dimman inte är dimma utan brandrök. Travis kommer fram till ett hus som står i lågor och hör till sin fasa barnskrik nånstans där inne, så han bestämmer sig självklart för att försöka rädda vederbörande. När man lokaliserat vad som visar sig vara en liten flicka och fått ut henne ur huset, även om det ser ut att ha varit förgäves med tanke på hennes minst sagt risiga tillstånd, faller man ihop på marken och tuppar av. När Travis vaknar befinner han sig i Silent Hill.

Många är detaljerna som ska få de hängivna fansens teorier om historien bekräftade, och många är anledningarna till att ha spelat åtminstone ettan förut. För att inte spoila de här eftertraktade avslöjningarna och bekräftelserna så lämnar jag alla ledtrådar och hints därhän, och koncentrerar mig i stället på hur det är att springa runt i staden igen. Just eftersom det inte är Team Silent utan Climax som ligger bakom denna del i serien så var jag ju rätt skeptisk och förväntade mig inte något tvättäkta Silent Hill. Fel hade jag! De har fixat det mesta galant, stämningen är precis lika tryckande som i de andra delarna och ljuden är lika hänförande obehagliga. Visuellt känns det bekant, men ändå nytt och faktiskt väldigt snyggt. Jag har inte spelat speciellt många PSP-spel, men jag har svårt för att tänka mig att något annat kan se så här bra ut. Den skitiga grafiken passar spelet perfekt och gör att upplevelsen blir riktigt genuin.

Men däremot har kameran problem med att visa det man vill se. Många gånger är kameran medvetet illa placerad för att öka spänningen, men just i detta spelet är tillfällena många då det inte alls blir mer spännande, utan bara löjligt. Att behöva gå ut i en lokal fylld med monster och gå halvvägs genom kalaset innan kameran låter en se något är nämligen inte speciellt roligt alls. Knappen som skickar bak kameran rakt bakom Travis (som någon slags centreringsmetod) fungerar bara om man har minst två meter fritt svängrum bakom sig. Även kontrollen är lite klumpig, något man definitivt tänker på i det här spelet som är lite snålare med hälsodrycker och annat som fanns precis överallt i de andra delarna, och ibland blir man otroligt frustrerad om fler fiender attackerar samtidigt eftersom det oftast resulterar i något som liknar ett turbaserat rollspel. Slå, få smäll, slå, få smäll, drick hälsodryck, slå. Men visst, sköter man sig perfekt och tajmar in slagen bra kommer man oftast undan oskadd.

Soundtracket är precis som vanligt passande, med allsköns avgrundsljud som stirrar upp spelaren gott och väl, varvat med mer musikaliska stycken som bidrar till stämningen på ett kusligt vis. Naturligtvis ska Origins spelas med hörlurar, speciellt med tanke på att ljuden är oerhört viktiga i Silent Hill - något som till och med rekommenderas i en varningsskärm innan spelet börjar. Hörlurar på, alla lampor av!

Silent Hill Origins får full pott, för det är det mest skrämmande jag upplevt i bärbar form. Spelbarheten snubblar en aning på grund av kameran, men i övrigt är det som en liten dröm. En liten mardröm. :) [/Starfighter för sju år sedan]

Det är alltså inget jag bara inbillar mig. Jag står än idag fast vid att det är det mest skrämmande jag upplevt i bärbar form. Och därigenom förtjänar det också någon form av plats i varje Silent Hill-fans topplista. Har du missat detta eller blankt avfärdat det och tänkt att det bara är en töntig PSP-spinoff så kan jag inte nog understryka vilket pärla du har framför dig.

OBSelibobseli: Jag bifogar länk till nån på youtube som spelar igenom spelet ifall du inte riktigt kan bestämma dig i hopp om att det ska ge ytterligare försmak.

Fruktstund! 01/02/2014 - 16:00

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.