Rollspelgenren blommar som aldrig förr, mycket tack vare onlinerollspelen, men vi har även stortitlar som Final Fantasy XIII, samt att hyfsat fräscha Skyrim i vintras gjorde ett ordentligt nedslag och vidareutvecklade de nya innovativa grepp som föregångaren Oblivion introducerade.

Oavsett hur intressant onlinerollspel än är som genre är de alltid lite av en börda att ta sig an för recensioner. De är långa, har ofta stora problem precis i början av sin livstid, och man vill gärna hinna med att se både början, mitten och slut med så många klasser som möjligt. Därför ska jag försöka mig på en lite mer rättvis metod för att få ut mina åsikter om Guild Wars 2.

Det senaste decenniet har jag plöjt igenom en allt för stor mängd onlinerollspel. Det jag inte spelat har jag läst om eller djupgående diskuterat med de som har, för att täcka de kunskapsluckor jag inte kunnat fylla på egen hand om de olika spelens natur och skillnaderna däremellan. Faktum är att jag plöjt igenom så många att jag har lite svårt att hålla räkningen.

Många spelmusiker har inte alltid haft drömmen att göra musik till spel, men för andra har det varit en självklarhet. För Laura Shigihara började fascinationen för spelmusik väldigt tidigt. Med en far från Japan och en mor från Amerika fick hon inspiration från två vitt skilda världar.