Call of Duty: Black Ops 3

Äntligen är det dags för recension av Black Ops 3. De med bra minne kan säkert komma ihåg min lilla gameplayvideo jag postade här på Skillpoint "i väntan på den riktiga recensionen". I samband med att spelet nu fått DLC-götte så passar det ju utomordentligt med min slutliga dom.

Korta versionen av recensionen: Ännu ett år, ännu en del ur den ständigt växande Call of Duty-serien. Jag har i princip blivit Skillpoints hustomte när det kommer till Call of Duty, för jag är en av få här på redaktionen som inte tröttnat på konceptet. Vad tycker jag då om Call of Duty: Black Ops 3? Jo men det är ju bra liksom. Skoj att skjuta lite skit ni vet.

Långa versionen av recensionen: Treyarch målar upp en framtid fylld av robotar, syntetiska medvetanden och högteknologiska framsteg som känns direkt inspirerade av The Matrix. Jag kan kontrollera olika objekt, vapen, robotar och till och med till viss del andra människor medan de överdrivet våldsamma mellansekvenserna skvallrar om att Treyarch inte hade någon annan stans att ta vägen mer än ut i det ännu mer extrema. Det gäller att alltid försöka överträffa intensiteten, våldsamheterna och farten från tidigare del ur serien och som vanligt lyckas utvecklarna på något sätt med detta. En varierad och ganska (jag återkommer till detta) rolig kampanj senare står jag däremot öga mot öga med den verkliga stommen. Multiplayern.

Kartorna är superbt uttänkta, hoppandet och glidandet från Advanced Warfare återfinns här tillsammans med möjligheten att springa på väggar och studsa omkring som den vildaste parkour-akrobat. Relativt snabba laddningstider, få tekniska missöden och ett ofattbart polerat gameplay bidrar alla till känslan av att jag spelar det bästa genren har att erbjuda. Det plockas friskt från Titanfall och Crysis och helheten funkar mer än väl. Alla små beroendeframkallande belöningsljud och den ohyggliga mängden saker att låsa upp bidrar till ett sug att spela varje gång en liten lucka dyker upp i vardagen. Den största skillnaden på den här multiplayern och de tidigare utgörs av möjligheten att välja klass på karaktärerna som ger spelarna olika förmågor. Till en början var jag försiktigt skeptisk till detta men mina farhågor var fullständigt ogrundade. Det fungerar balanserat och välavvägt. Min favoritklass är den som har en pilbåge med explosiva pilar som specialvapen. Den enda klassen jag tyckte kändes lite OP, om jag ska vara skitpetig, var den som lät spelarna se genom väggar likt en värmekamera, men det är verkligen en petitess i sammanhanget.

Det nya spelläget, Safeguard, var väldigt roligt. Även här var jag först skeptisk då det såg ut att röra sig om ett eskortuppdrag (jag hatar eskortuppdrag). Det ena laget ska eskortera en långsam robot från punkt A till punkt B samtidigt som det andra laget har i uppgift att förstöra roboten. Den är mycket stryktålig och går att starta igång igen om motståndarlaget lyckas avaktivera den. På så vis känns det inte som ett traditionellt eskortuppdrag utan mer som att alla spelarna följer efter en "hotspot" där all action händer. De som står närmast roboten får även extra beskyddpoäng så det slutar aldrig med att alla bara lägger sig i bakhåll.

Den här vändan har man gjort ytterligare hänsynstaganden för att göra onlineupplevelsen så tillfredsställande som möjligt för spelarna. Hoppar spelaren in i en pågående match så räknas eventuell förlust inte i statistiken, som det gjort tidigare. Oftast är det ju när saker börjar gå åt skogen och folk ragequittar som nya spelare trillar in och varför ska dessa få minuspoäng på sina profiler för att de råkat sorteras in i en förlorad omgång? Mellan varje karta råder som bekant en mindre omröstning där spelarna får välja mellan att spela samma karta en gång till, spela en ny eller hoppas på en helt slumpmässig. Tidigare har det däremot bara gått att välja föregående karta en gång innan den tvingas bort. Numer kan samma karta spelas om och om och om igen ifall majoriteten av spelarna skulle vilja detta. Sist ut bland fiffiga småfixar är att mute-funktionen arkiverar valen. Det vill säga att om jag sätter mute på en tuggummituggande prepubertal Limp Bizkit-fantast med kikhosta och bråkande syskon bredvid sig så minns spelet det även vid nästa spelsession. Mute:ade användare förblir tysta tills jag unmute:ar. Frid råder i stugan.

Zombieläget har utvecklats rejält sedan jag sist brydde mig om det. Grunden, döda zombies, spika igen ingångar med brädor och ha ögon i nacken är kvar, men nu är platserna långt mer organiskt uppbyggda, de hänger ihop i en myriad av genvägar och omvägar där varje vrå och skrymsle är en potentiell livsfara. Varje område har sin egna lilla berättelse och kontext att förhålla sig till och det är oväntat roligt att levla upp ensam och med kompisar. I zombieläget finns även något de kallar Beast Mode, där spelaren blir förvandlad till ett monster (ni som spelat The Darkness kommer känna er som hemma) under en kort tid då massa extra saker går att hitta, nå och låsa upp på kartorna. Kort sagt: mervärde. Zombieläget tillför stabilt mervärde till en redan innehållsmässigt fullspäckad titel.

Det finns tro det eller ej ändå en del saker som är mindre bra med Call of Duty: Black Ops 3. Framför allt är det dramaturgin i kampanjen som är till och med ännu rörigare än vanligt och det var först när allting var slut som jag kunde börja pussla ihop ett och annat och förstå lite av vad som hände. Det är många namn, mycket militärt lingo och rapp jargong som går mig fullständigt förbi och många gånger fattade jag inte ett dugg av vad som pågick mer än att jag skulle skjuta på de som sköt på mig. Och vad är grejen med att inte matcha ihop spelare ur samma nivå i multiplayern? Det hände upprepade gånger att jag, när jag var helt ny i spelet, hamnade med sådana som redan låg och snickrade på andra eller tredje prestigen. Visst, det är bra övning att spela mot de som är bättre, men någon måtta får det faktiskt vara.

Sammanfattningsvis tycker jag även denna gången att det här är det bästa coddet, men så slapp jag ju betala för det också...