Digimon Story: Cyber Sleuth

Recension - Playstation 4 - tis 1 mars 2016, kl 11.37

Släppdatum: 2016-02-05    Genre: Rollspel
Utvecklare: Media Vision    Åldersgräns: 12+

Betyg: 3/5
"Digital deckare där digimon dominerar"

Digimon har vid det här laget en ganska gedigen spelkatalog - åtminstone i hemlandet Japan - och i en massa olika stilar och utföranden. Senaste (och hittills enda) gången jag bekantat mig med ett digimonspel var Digimon World 4 till Playstation 2, ett spel som jag kände för att sälja bort från minut ett på grund av en helt omöjlig svårighetsgrad som ej går att bemästra ens i coop med en riktigt skicklig gamer. Men eftersom jag älskat tv-serien och digimonkonceptet sedan dess introduktion på svensk television någon gång vid millennieskiftet ger jag gärna spelserien en chans till. Och i Digimon Story: Cyber Sleuth är det inte frågan om någon svårighetsgrad alls. Man kan när som helst ändra svårighetsgrad mellan medium och hard och det tar inte lång tid innan det blir nödvändigt att skruva upp den ett snäpp för att överhuvudtaget få någon form av utmaning.

Rent spelmässigt har vi att göra med ett klassiskt omgångsbaserat japanskt rollspel och på många plan inte helt olikt dess närmaste namnlike Pokémon, även om det givetvis även finns en hel del skillnader serierna emellan. Storyn utspelar sig i Tokyo där ett företag har skapat en digital virtuell värld, kallad EDEN, där människor kan logga in med sina avatarer och sedan umgås och interagera med varandra och göra affärer utan de begränsningar som verkligheten innebär. Givetvis genererar detta även en grogrund för så kallade hackare som kan manipulera världen med digitala monster, så kallade digimon. Vår huvudperson blir själv en hacker efter ett misslyckat utloggningsförsök och i sin nya form som cyber-detektiv löser man mysterier inte bara i den verkliga världen utan man kan även äntra olika elektriska och digitala system som datorer, nätverk och tv-apparater och jaga allt från cyber-skurkar till datorvirus. Hela inramningen är grymt cool, miljöerna och datavägarna är snygga, musiken är underbart j-rockig och bara känslan av att det inte finns några gränser gör det spelbart i sig.

Men även att föda upp och hantera sina digimon är underhållande och kräver även en del strategi. Monstren kan utvecklas både uppåt och nedåt och oavsett vilken form de får börjar de alltid om på nivå 1. Alla former har en maxnivå men genom att utveckla nedåt och sedan tillbaka igen kan man öka maxnivån och ibland är det nödvändigt för att få upp karaktärsvärden som krävs för utveckla uppåt. Med andra ord en mindre vetenskap. Monster man för tillfället inte bär med sig i sitt party kan placeras på så kallade öar vilka fungerar lite som baserna i Metal Gear Solid V, exklusive hela invaderingsbiten. Så med öhantering, monsteruppfödning och detektivarbete råder det ingen brist på saker att göra och man kan se fram emot åtskilliga tiotals timmars speltid, som ett äkta, traditionellt jrpg skall vara.

Men precis som med de flesta spel som baseras på en klassisk formel så blir spelet som helhet på sin höjd ganska mediokert och även stundtals lite väl utdraget. De digitala miljöerna där man slåss är ofta samma områden som besöks om och om igen, och skulle det vara ett nytt område ser det i allmänhet designmässigt ut som något tidigare, så variation lyser ofta med sin frånvaro. Spelet innehåller också mycket text och dialog - med japanskt tal - och de talade sekvenserna är ofta långrandiga och snöar in på helt orelaterade saker. Som när ens detektivkollega börjar spåna i ett favoritordspråk hennes döde far brukade använda i en kvart bara för att i slutändan komma fram till att han nog brukade formulera det annorlunda så det var nog inte ens det han brukade säga. På många sätt påminner det om typisk anime och det verkar vara den formen man försökt fånga.

För att spinna vidare på anime-referenserna kryllar det av typiskt knasjapanska karaktärer och händelser. En av de primära antagonisterna skulle kunnat ha kommit direkt ur One Pieces skurkgalleri, men tyvärr så lyckas inte Digimon Story: Cyber Sleuth få till den pricksäkerhet som överdrivenheten i One Piece har utan här blir karaktärerna irriterande och tröttsamma snarare än underhållande galna. Men ibland lyckas spelet ändå få till stämningen riktigt bra och det är i de stunderna jag känner att det kanske inte är redo att räknas ut riktigt än. Och det som fångar mig är huvudsakligen partier med fokus på smygande skräck och obehag. Som när man i början blir nedsläppt i en okänd, ödslig digital värld, eller när man i ett senare uppdrag skall utreda en japansk skräcklegend a la Ringu eller The Grudge. Är det något japaner alltid varit bra på så är det just skräck och så även här. Inte direkt Silent Hill men visst finns det lite av känslan där.

En annan sak som verkar till spelets fördel - framförallt för den som är japannörd - är dess trogenhet mot moderlandet. Förutom japansk dubb (som nämnts tidigare) så utspelar sig allt i Tokyo och de platser man besöker är verkliga platser som Shibuya, Akihabara och Shinjuku. Och även om det bara är små bitar av varje plats man har till sitt förfogande så är det tillräckligt för att man skall känna igen sig om man en gång varit där. Hade jag kommit åt en sidogata till i Akiba är jag säker på att jag hittat det Kentucky Fried Chicken jag sprang förbi flera gånger när jag var där förra sommaren. Till och med tjejerna i maid-kostym utanför affärerna finns med. Med andra ord troget och realistiskt. Så gillar man Japan och/eller digimon kan man utan tvekan ha riktigt kul med Digimon Story: Cyber Sleuth, men det är mer ett tidsfördriv än spelet som kommer förändra världen.

ÄLSKAR DRAGON'S DOGMA!!! 07/06/2012 - 22:34

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.