Fallout: New Vegas

Det är lätt att på förhand avfärda Fallout: New Vegas som ett lite lyxigare expansionpaket till Fallout 3 i och med att såväl spelmotor som koncept i princip är oförändrade. Men ju längre man spelar desto mer inser man att det vore att göra New Vegas en rejäl otjänst. Till ytan är det samma skrot och korn men spelupplägget har trots allt förändrats och fördjupats och på nästan samtliga plan är Fallout: New Vegas faktiskt överlägset sin redan excellenta föregångare.

Delvis handlar det helt enkelt om att det funnits tid att bredda spelandet. Redan i Fallout 3 gick det att skruva ihop lite egna vapen, men här har det tagits till en ny nivå med flertalet olika färdigheter för att tillverka vapen, läkemedel och ammunition. Apropå ammunition så har varje vapen numera flera ammosorter för olika ändamål och det blir ett ytterligare moment i striderna att tänka på. Det övergripande karma-systemet återkommer, men kompletteras av att det finns dussintals olika fraktioner som man individuellt kan göra sig till vän eller ovän med och känns därmed inte lika binärt. Att pausa spelet och käka mat som jag ständigt gjorde i Fallout 3 är inte längre ett vettigt sätt att rädda sig från döden under strider eftersom tilltugg numera läker liv långsamt under en period, vilket gör helande Stimpaks mer distinkta. Ja, det finns helt enkelt ett otal små justeringar som tillsammans gör spelandet djupare och mer trovärdigt.

Men det är i slutändan inte dessa detaljförbättringar som gör att jag föredrar New Vegas över Fallout 3, utan Obsidians berättarkonst. Många av nyckelpersonerna på Obsidian Entertainment låg som bekant också bakom Fallout 2 och New Vegas ligger närmare den ton som de första spelen i serien utstrålade. Delvis rent kosmetiskt, man tycker inte att en radioaktiv öken borde skilja sig så mycket från en annan men det känns faktiskt lite som att komma hem igen nu när spelet är förlagt till västkusten. Fallout 3 fokuserade också till stor del på de mest högteknologiska fraktionerna i Fallout-universat - The Enclave och The Brotherhood of Steel - och även om det var spännande att få en större insyn i dessa så känns New Vegas mer bonniga supermakter New California Republic och Caesar’s Legion mer som klassiskt Fallout.

Men även bortsett nostalgiska vinkningar så märks det tydligt att Obsidian är bättre rollspelsförfattare än Bethesda. Dialoger och karaktärer känns helt enkelt smartare men framförallt så är valmöjligheterna slående. Även om jag älskar Fallout 3 känner jag inget egentligt driv att spela om det, bortsett den omtalade kärnvapendetonationen i byn Megaton så kändes det sällan som att mina val hade någon enorm påverkan på världen. Fallout: New Vegas å andra sidan vill jag redan nu ta mig en ytterligare svängom igenom bara för att ta del av allting jag missat och se hur saker kunde ha utvecklat sig. Jag är nyfiken på vilken handling som blir den officiella framöver, för de flertalet vägar man kan ta genom huvudhandlingen leder fram till radikalt annorlunda öden för området kring New Vegas. Det är för mig mycket av behållningen i ett rollspel, att ha möjligheten att forma min upplevelse som jag vill, och Fallout: New Vegas går längre på det planet än de flesta av sina genrekamrater.

Själva staden new Vegas förtjänar också att omnämnas. En faktiskt fungerande stad med elektricitet och lagar är inte direkt vanligt i Fallout-världen och det borgar för en lite annorlunda upplevelse. Visst finns även utrymme för våld och otrevligheter, men den lite mer civiliserade omgivningen bidrar till en större fokus på dialog- och intrigbaserade uppdrag vilket utgör ett välkommet avbrott jämfört med alla lösa alla problem med den trubbiga änden av en hagelknakare. I samband med detta spelar också karaktärsfärdigheterna en betydligt större roll i dialogerna och många valmöjligheter finns bara tillgängliga om man exempelvis är tillräckligt smart, stark eller duktig på att hantera sprängämnen. En välkommen raffinering som för tankarna till såväl tidigare Fallout-spel som Planescape: Torment.

Förutom sitt sinne för berättande har Obsidian gjort sig (ö)kända för att tekniken inte alltid går deras väg, och det är en av de få punkter där New Vegas är underlägset sin föregångare. Det gamla rollspelsmantrat “save early, save often” äger definitivt sin giltighet för jag har flera gånger tvingats ladda om på grund utav att jag fastnat i en buske utan att komma loss eller tappat bort någon av mina följeslagare. Det händer inte ofta nog att på allvar skada spelet, men tillsammans med längre laddningstider ger det trots allt ett lite taffligare intryck än Fallout 3. Presentationsmässigt är det mesta i övrigt oförändrat, den gamla Oblivion-motorn är kanske inte lika skarp som många moderna spel men med miljöernas otroliga skala i åtanke känns det ändå ganska okej, särskilt som ansiktsmodellerna i New Vegas fått sig en uppfräschning och inte längre ser ut som missbildade inavelsoffer.

Med Fallout 3 lyckades Bethesda förvalta arvet från de gamla Fallout-spelen väldigt väl på många punkter, kanske framförallt i utforskarglädjen spelserien alltid haft, känslan av att aldrig veta vad man stöter på runt nästa hörn. Fallout: New Vegas fortsätter på det spåret men gifter det också med vassare intriger och karaktärsporträtt. De som minns de tidiga Fallout-spelen med glädje kommer få en extra kick när de känner igen många klassiska handgrepp därifrån men oavsett tidigare erfarenheter erbjuder Fallout: New Vegas en fantastiskt välrealiserad och levande värld att ta en lång höstsemester i.