Björkarna får mig att gråta

Krönika - Multi - tis 10 april 2012, kl 11.40

Jag älskar The Elder Scrolls V: Skyrim, vilket säkert inte undgått någon i min omkrets. Vissa talar nästan som om jag blivit förhäxad av en ond entitet som förlett mitt bättre vetande. Jag bryr mig inte. För idag, när jag för första gången red genom den sydöstra delen av Skyrim, precis söder om Ivarstead började jag nästan att gråta. Jag har länge eftersökt spel som berör, men jag var övertygad om att det krävde en tung handling, inte bara björkar.

Jag hade övernattat i Ivarstead, ett litet samhälle med få förlustelser utöver världshuset som egentligen inte bjöd på mycket mer än en säng. Jag anlände på natten, när stjärnorna stod som högst. Inget med den klunga hus som mötte mig slog mig som märkvärdigt utan jag kände väl mer en glädje åt att äntligen ha stött på ett samhälle där jag kunde träffa lite folk att konversera med, efter att ha ridit länge utan att stöta på någon som helst. På morgonen mötte mig dock något annat.

Jag klev ut ur världshuset där min trogne häst väntade på mig. Jag hann sätta mig på den, säga farväl till de jag träffat och bege mig österut, över bron som traverserade den rasande älven som flöt i utkanten av byn. Redan här var jag tvungen att stanna och se vattendraget flyta förbi. Jag såg solen leka i vattnet tillsammans med de fiskar som vågade sig upp till ytan. Efter en stund tvingade jag mig att bryta förtrollningen och jag och min häst begav oss ytterligare österut. Där mötte mig en diffus stig, vagt stenbelagd med bumlingar och träd som till synes verkade utkastade längst dess framfart. Träden mötte mig med en styrka som överraskade mig. Björk är mitt favoritträd, även om jag inte har samma mytiska föreställning som den ryska aktningen för trädslaget. Nej, björkar tilltalar mig mer som ett kärleksbevis. Hade världen inte älskat mig, hade den inte innehållit björkar.

Min ritt längst stigen ledde mig vidare in bland träden och trots att grottbjörnar aggressivt förföljde mig var min tanke aldrig där. Jag bara tittade mig ömsom vänster, ömsom höger vidare in bland träden. Björkarna omfamnade mig. De var där, som jag upplevt dem i verkligheten, men detta var något mer än verkligheten. Jag fortsatte uppåt och väl uppe på en bergstopp fann jag en ensam björk. Den tittade ner mot dalen jag precis ridit genom, där älven flöt, där solen speglade sig. Jag stod där bredvid björken en lång stund och tårar var nära. Jag kan återigen inte riktigt förklara varför. Allt var bara så vackert och jag kände mig så otroligt delaktig i spelvärlden, som om den skapats just för mig.

Till slut var jag återigen tvungen att bryta förtrollningen. Jag satte mig på min häst och fortsatte min färd mot outforskade marker. Kvällningen nådde mig innan jag anlände till Riften, Skyrims mest sydostliggande stad. Allting färgades i ett orangerött skimmer medan nattljuden steg i ton. Jag hade inte upplevt något under min färd, men jag kände mig fylld av allt. Det var ingen illusion heller, det var inte jag som hade levt mig in i spelet utan spelet som bjudit in mig ovillkorligt. Jag tilläts ta plats på resan och inte bara hänga med på en förutbestämd färd.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med denna krönika, jag ville helt enkelt få min upplevelse på pränt. Det låter blödigt, nördigt och kanske töntigt. Jag tror det hela är ett uttryck för den fascination jag upplever, hur ett spel kan påverka mig så. Det är lika märkligt som fantastiskt och jag hoppas alla någon gång får uppleva något liknande, för det är magiskt.

Varför har jag inte spelat Endless Legend tidigare?! 06/06/2015 - 00:46

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.