Deadpool

Hands-on - Xbox 360 - tors 9 maj 2013, kl 11.22

Med framförallt Marvels framgångar på vita duken är seriehjältar hetare och mer allmänt accepterade än på länge. Inom spelvärlden har det dock länge skapats lyckade superhjältespel i alla genrer mellan himmel och jord. Just Deadpool lämpar sig väl för en av modern tids mer utbredda genrer, tredjepersonsaction, och det är på så sätt inte ett så underligt giftermål. På många plan känns Deadpool också som en ganska typisk representant för genren. Man kan ta livet av fienden med såväl skjutvapen som mer intima närstridsredskap, och det bjuds på ett intuitivt counter-system. Det finns robusta system för karaktärsuppgraderingar och vapenshopping. Och förstås regenererande hälsa om man undviker att ta skada en liten stund. Så långt allt gott, men inte så värst uppseendeväckande.

Där Deadpool sticker ut är det främst på grund av själva figuren Deadpool. Med en uppsättning röster i huvudet, utöver sitt normala digra munläder, är det mycket snack i luften. Det är sällan en fiende eller omgivning undslipper en putslustig kommentar och det hjälper till att lyfta variationen i spelandet. Är man bekant med Deadpool från serievärlden vet man också att det är en tämligen postmodern karaktär som bryter den fjärde väggen med samma regelbundenhet som han bryter nacken av skurkar (eller för den delen hjältar). Samma sak gäller förstås här. Deadpool är högst medveten om att han medverkar i ett tv-spel, och talar gärna direkt till spelaren. Exempelvis i vanligen träiga tutorial-sekvenser lämpar sig detta väldigt bra och lyfter det hela från bara uthärdligt till faktiskt njutbart.

Spel som i sig ironiserar över spel är inte helt vanligt, och det är ett intressant grepp. Samtidigt har många tidigare exempel ofta fallit ganska platt. Det är en svår balansgång att gå att försöka göra sig lustig över taffliga genrekonventioner om man samtidigt tvingas följa dem. Av det jag spelat känns det som att Deadpool klarar sig ganska bra på den punkten, även om postmodernismen främst tar sig uttryck i inramningen och inte så värst mycket i själva spelmekaniken. Något som är mindre häftigt är att humorn tidvis tangerar det lite väl plumpa. Det ligger väl oundvikligen i Deadpools natur med pubertala ”hö hö, bröst”-grymtningar men det är en aspekt jag gärna sett att de spelat ned lite mer. Överlag är det inte något större problem, men det klingar till som en falsk not då och då.

Sett till vad som visats upp sticker alltså inte Deadpool ut nämnvärt spelmekaniskt. Det må låta negativt, men vänder man på steken innebär det också att det är ett solitt spel utan uppenbara brister. Där Deadpool kan och förhoppningsvis kommer imponera är när det kommer till inramningen. Träffsäker självkritik av spelmediet varvat med galna upptåg har all chans i världen att lyfta något genomsnittligt till något spektakulärt, och mycket hänger på utvecklarnas fingertoppskänsla.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.