Framtiden är tredimensionell

Även om det faktiskt är vardagsmat med tredimensionella miljöer med äkta stereoskopisk 3D för alla med två fungerande ögon så vill teknikföretagen få oss att köpa nya, dyra skärmar och fula klumpiga glasögon för att uppleva tredimensionella miljöer ”på riktigt”.

Fast på låtsas då, i spel och på film. Den stora knäckfrågan är om 3D verkligen ger en extra dimension till spelandet, förutom den uppenbara extra nytillkomna dimensionen vill säga. Att experimentera med 3D-bilder med hjälp av olika visualiseringstekniker har pågått länge, men än så länge är det ingen variant som slagit på riktigt stor front. Både 3D-tittande och 3D-spelande har helt enkelt varit en gimmick – en gimmick i ordets rätta bemärkelse och inte en smart och användbar grej som rörelsekänsliga kontroller, något som ofta beskylls för att vara just en gimmick.

Genom spelindustrins relativt korta livstid har vi redan fått se ett antal försök att visualisera spelvärldarna i ”riktig 3D” på olika sätt. De röd-blåfärgade glasögon som först dök upp på femtiotalet gjorde en kort comeback på åttiotalet med bland annat Squares Rad Racer på NES som innehöll ett 3D-läge. Att den upplevda 3D-känslan försvann på grund av att bilden blev färgad röd-blå av glasögonen samt ett konstant huvudvärksframkallande flimrande var nådastöten för de färgade glasögonen. Square hade med en 3D-funktion även i NES-spelet 3-D World Runner, men mycket mer än så blev det inte.

Sega hade en annan teknik för 3D-glasögon till Master System som påminner om de som säljs till 3D-tv idag, med aktiva linser som öppnas och stängs i takt med att bilden på tv-apparaten snabbt växlar mellan de olika vyerna. En teknik som fungerar helt olik än den med färgade glas, men som även den ger någon form av djupkänsla. Men frågan är dock om inte åttabitarskonsolerna var ganska olämpliga att producera 3D-bilder med, oavsett glasögonteknologi. Åtta spel totalt gjordes med 3D-stöd till Master System och när konsolen fick en nydesign med Master System II var stödet för 3D-glasögon borttaget.

Nittiotalet med sina virtual reality-galenskaper satte en del märken på 3D-kartan. Stora VR-maskiner med avancerade hjälmar och rörelsekänsliga joysticks dök upp, och vissa trevande försök med hemmavarianter gjordes. Nintendos Virtual Boy, en av de största flopparna i spelhistorien, försökte sig på att leverera en virtuell värld i full 3D. Problemet var att maskinen var totalt genomuselt designad, både ergonomiskt och tekniskt. Bilderna visades i ett antal nyanser av rött och själva maskinen kunde varken fästas på huvudet eller stå på ett smidigt sätt. Problemet med både VR-hjälmar och Virtual Boy var att skärmteknologin inte var tillräckligt bra, låg upplösning satte stopp för mycket och hamnade skärmarna det allra minsta snett blev det bara en röra av alltihopa. Virtual Boy blev som sagt en superflopp och endast tjugotvå spel släpptes till konsolen.

Sega hittade på en intressant teknik för ett av sina arkadspel, Time Traveller. Genom ett snillrikt användande av konkava speglar kunde bilder projiceras som hologram, ungefär som ”Help me Obi-Wan”-meddelandet i Star Wars. Tyvärr var spelet urbota trist, med gameplay i samma anda som Dragon’s Lair, alltså dra joysticken åt rätt håll i exakt rätt ögonblick annars dör du. Ytterligare ett arkadspel med hologramtekniken släpptes av Sega, fightingspelet Holosseum, men efter det har det varit tyst på hologramspelfronten.

Med mastodontfilmen Avatar blev 3D intressant igen för den stora massan - full satsning på 3D-biografer och det har även smittat av sig på hemmamarknaden. 3D-tv och därmed också 3D-spelande är hett med både Sony och Microsoft i startgroparna plus en massa spelutvecklare förstås. Problemet är dock glasögonen som både är otympliga och ganska dyra (en uppsättning för en normalfamilj lär gå på ett antal tusenlappar). Tycker man om att ligga ner i soffan och spela kan även detta vara problematiskt då vissa 3D-lösningar inte fungerar om man lägger huvudet på sned för mycket. Det är teknik likt den Sega använde till Master System som gäller, alltså ”shutter glasses” som synkas med tv-apparatens skiftande av bild för att få djupkänslan.

Att Nintendo skulle våga ge sig in i 3D-kriget efter Virtual Boy-floppen var kanske lite oväntat, men deras senaste skapelse Nintendo 3DS verkar onekligen mer genomtänkt än försöket senast. Den stora grejen är 3D utan glasögon, något som möjliggörs genom en typ av skärm som enkelt beskrivet skickar olika bilder till ögonen. Genom ett filter riktas ljus åt olika håll och det ena ögat får därmed en annan vy än det andra. Problemet med denna teknik är att man måste hålla sig ganska rakt framför skärmen för att de olika ljusstrålarna ska träffa rätt öga, men på en bärbar konsol lär problemet vara mindre än på en större skärm.

Oavsett vilken teknik som används, glasögon eller inte, så kommer vi få se mycket 3D den närmsta tiden. Frågan är dock – är framtiden tredimensionell?