Metal Gear Solid är en besvikelse

Krönika - Multi - fre 28 augusti 2015, kl 08.27

Nu är det bara några dagar kvar till spelvärlden når sin kulmen. Allt hädanefter är bara en enda lång suckning i väntan på universums slutgiltiga värmedöd. Den allra sista kvarvarande spelserien som faktiskt får mig att känna når sitt minst sagt dramatiska slut. Jag skulle inte kunna vara mer förväntansfull. Men den där tomten Kiefer, vars skådespelartalanger knappt skulle platsa under “roliga timmen” i Bollebygdsskolans klass 4A. Inte nog med att han inte är David Hayter, han ska dessutom tydligen hålla käft större delen av tiden. Metal Gear Solid må vara känt och ökänt för en stor mängd olika saker, men ingen kan med gott samvete påstå att “hålla käft” är en av dem. Och efter det uppenbara sätt Guns of the Patriots försökte knyta ihop säcken för hela serien kan inte The Phantom Pain kännas som annat än sloppy seconds, därtill med en spelmekanik som mer osar tråk-shooter än Kojimas underbara idiotier. Sett till det stora hela är det svårt att tro att Metal Gear Solid V kan bli något annat än en besvikelse.

Men, gott folk, det är lite det som är grejen.

Jag är alltid besviken på Metal Gear Solid. Håller inte måttet. Det var bättre förr. Överskattat. Och inser med tiden hur förbannat jävla fel jag har. Det första spelet slog alla med häpnad redan på förhand, så jag passade förstås på att importera ett japanskt exemplar vid släpp. Spelade det några timmar och insåg att det var överskattad smörja. Ett litet ynka hål i min dåvarande logik var kanske att det var ett spel som levde väldigt mycket på sin story, och som dessutom presenterade helt nya och inte så värst intuitiva spelmekaniker. Att inte kunna fler ord än “Hai” och “Hentai” på japanska gjorde inte Metal Gear Solid några tjänster, om vi säger det så.

Metal Gear Solid 2 var - återigen på basis av sina oöverträffade trailers - spelet som gjorde att jag skaffade en Playstation 2. Men suck, verkade bara vara trist militärdravel. Inte direkt något man väntat sig av geniet som gav oss Zone of the Enders. Här någonstans bör jag också påminna att om man valde “I haven’t played MGS1” i början så hoppade spelet helt över Tanker Mission. Hade mitt första intryck bestått av en jätterobot som sliter en oljetanker i stycken med en hyperkoncentrerad vattenstråle hade nog mitt intresse hållt i sig lite längre. Några veckor eller månader senare fick jag ett ryck och började spela det igen. Och streckspelade hela spelet i en sittning. Sen sov jag några timmar. Och streckspelade om hela spelet igen. Här någonstans lossnade min Metal Gear Solid-propp med råge och jag återgick till ettan - i sin orättvist hånade Twin Snakes-inkarnation - och stendiggade det också.

Och sen så kom den där jäkla trean. I tre år hade vi väntat på att äntligen få svaren på alla de (många!) frågor som lämnades vidöppna i slutet av Sons of Liberty. Istället fick vi någon prolog, en “safe” reaktion på det missnöje som Metal Gear Solid 2:s postmoderna briljans väckt hos de som bara ville ha “ett till såntdäringa Bond-spel med lite pangpang”. Att det på sina håll var minst lika subversivt som Sons of Liberty, och dessutom bjöd på spelvärldens kanske bäst realiserade karaktär någonsin i och med The Boss, tog mig lite längre tid att upptäcka. Förstås.

Metal Gear Solid IV skulle bli den stora finalen, som slutligen vävde ihop alla lösa trådar. Och visst gjorde det det, men lite för elegant och tillrättalagt. Varför kan den här bisexuella rumänska vampyrterroristen springa på vatten och överleva kulhål i pannbenet? Nanomaskiner! Det kändes lite för simpelt och inte lika äventyrligt i sitt berättande som sina tidigare delar. Vilket i efterhand kan vara den minst passande beskrivningen någonsin på ett spel där en cyborgninja springer runt med en katana mellan tårna och fäktas mot studsande robotar som låter som kossor.

Och Peace Walker, känns inte så värst episkt när det är en bärbar side story, och dessutom ett rejält steg bakåt i kontrollerna. Någonstans innan min spelklocka nådde hundra timmar där började jag omvärdera även det spelet. Så i slutändan visar det sig att jag älskar alla Metal Gear Solid-spelen, de är så fantastiska - och på olika sätt - att det är omöjligt att urskilja en favorit. Det är som att välja mellan sina barn. Eller som jag antar att det hade varit att välja mellan sina barn om jag inte hade tyckt att barn varit äckliga.

Så jag hoppas att Hideo Kojima återigen bara totalblåst alla på drygast möjliga sätt. Fem timmar in i The Phantom Pain blir det en flash forward i tio år. Kameran panorerar upp över Solid Snake och David Hayter säger “Kept you waiting, huh” samtidigt som Tappys episka ursprungliga huvudtema tonar in eftersom Konami äntligen kastat en näve stålar över den där ryska kompositören. Men även om det inte blir så, även om det blir en tämligen tyst Big Boss som mest gör storyfria sidouppdrag i värsta militäranda, så tänker jag inte bli besviken den här gången. Jag tänker njuta av det för precis vad det är, för den allra första och allra sista gången. För jag vet till sist, i det allra sista skälvande ögonblicket, att Hideo Kojima vet bättre än jag.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.