Risen 2: Dark Waters

Hands-on - PC - fre 30 mars 2012, kl 09.22

Östeuropa har under en längre tid varit en fascinerande grogrund för spel, framförallt på PC. Titlar som Stalker, senaste King’s Bounty och The Witcher-serien har alla känts väldigt fräscha för att de gått mot strömmen. Man kanske kan skylla det på att det är ett relativt nytt spelutvecklingsområde, eller på att PC fortfarande är en markant spelplattform i de länderna, men många spel från våra östeuropeiska kamrater känns som PC-spel gjorde för åratal sedan. Och det menar jag på både gott och ont. Å ena sidan får man dras med klumpigare gränssnitt och lägre produktionsvärden men å andra sidan så vågar de fortfarande utmana och ställa krav på spelaren. Det tilltalar kanske inte alla, men för oss som saknar mer robusta spel så börjar något gammalt kännas som något nytt.

Risen 2: Dark Waters är utvecklat i Essen i Tyskland och är därmed inte egentligen en del av denna trend, men spelet symboliserar den ändå exemplariskt. Mest uppenbart märks det på grafiken, som möjligen hade sett bra ut om spelmaskinen hette Dreamcast men inte känns lika hett nu när spelet släpps till Xbox 360 och Playstation 3 utöver PC. Det är inte bara tekniskt Risen 2 är småfult, gränssnittet ser också ut som om det vore designat av en fyraåring med grälla färger och lågupplösta ikoner. Har jag skrämt bort er nu? Bra, ni som är kvar vet antagligen att uppskatta ett spel för dess övriga kvaliteter.

Risen 2 är alltså ett rollspel sprunget ur en varumärkeskonflikt. Utvecklarna Piranha Bytes har tidigare gjort sig ett namn med spelserien Gothic, men tappade tillfälligt rättigheterna och istället är det då de bägge Risen-spelen som uppfyllt deras tid. Det är stöpt av samma grundform som Gothic-spelen (dvs ungefär samma grundform som Elder Scrolls-spelen) men den extra kryddan denna gång är att det är i piratmiljö. Detta tar de tacksamt nog vara på, man dricker rom för att hela sig och har en papegoja man kan skicka ut i strid för att distrahera fienderna.

Pirattemat och old school-rollspelandet når sin perfekta symbios när jag upptäcker att man har en apa som går att skicka ut på helt egna äventyr för att speja, stjäla och utforska. Dör den får man köpa en ny. I princip varje uppdrag ger samma bestraffande, givande, känsla. Man behöver lyssna på dialoger och läsa böcker och dagboksanteckningar för att ta sig vidare. Lysande questpilar lyser med sin frånvaro.

Jag får faktiskt lite Ultima VIII-vibbar av magisystemet. Här räcker det inte med att spendera några mana-poäng utan för att fullfölja min Voodoo-ritual behöver jag leta på mig ingredienser, allt från örter till hårstrån. Jag förstår att det kan låta avskräckande för de som är vana att bara behöva högerklicka för att kasta en besvärjelse, men belöningen är i linje med ansträngningen som krävs: därefter kan jag ta fullständig kontroll över en annan människa med allt vad det innebär.

Om The Witcher-serien tog ett steg närmare publikfrieri med sin andra del så står Risen 2 med bägge fötterna kvar i traditionaliskhörnan. Här får vi dialoger påverkade av färdighetsvärden, oförlåtande strider och uppdrag som faktiskt kräver tankekraft. Och jag njuter av fulla muggar.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.