Skillpoint testar Playstation Vita

Hands-on - Playstation Vita - mån 20 juni 2011, kl 11.55

Trots att det egentligen är själva spelen vi alla är intresserade av så är det paradoxalt nog sällan något som är så spännande som att testa ny hårdvara. Playstation Vita har när jag lägger vantarna på den bara minuterna efter äntligen fått just namnet Playstation Vita, och därtill en överraskande låg prislapp. Spelen som fanns att klämma på erbjöd en ganska bra uppvisning av maskinens olika talanger och föll som regel i en av två kategorier.

LittleBigPlanet är av varianten ”befintlig spelserie i Vita-variant”, och trots att det inte är Media Molecule utan svenska Tarsier Studios som ligger bakom känns det i grund och botten också väldigt likt sin stationära förlaga. Man hoppar och skuttar runt i samma bedårande klipp och klistra-värld som tidigare, men Vitas funktioner gör att det känns än mer lekfullt och ger mer möjligheter i pusslen. När den där lianen som är precis utanför räckhåll är det läge att luta konsolen och låta gyrofunktionen göra sitt med gravitationen och lådpusslen får en ny dimension när man kan peka och rita både på framsidan och baksidan av maskinen. Nya kontrollmetoder arbetar i symbios med traditionella och resultatet känns genomtänkt.

Riktigt samma sak kan jag inte säga om Virtua Tennis 4. Det är ett utmärkt spel för att få sig ett grepp om hur Vitas kontroller beter sig eftersom man vet precis hur Virtua Tennis bör kännas. Och jo, bara för att det är bärbart behöver det inte vara en kompromiss, knapparna och - mer kritiskt med PSP färskt i minnet - analogspaken sitter bra i handen och det känns mycket riktigt som Virtua Tennis brukar göra. Touch-funktionaliteten är inte ett komplement här, utan ett alternativ. Istället för knapparna kan man göra sina slag och servar genom att dra fingret över skärmen. Detta ger möjlighet till att snabbt slänga ur sig vidvinkelskott i valfri riktning, men å andra sidan får man dras med att ett tjockt finger tidvis döljer stora delar av spelytan. Det kanske är en vanesak, men i slutändan föredrar jag ändå den traditionella kontrollmetoden. Men eftersom bägge alternativen finns så är det ju ingen som behöver känna sig ledsen.

Vill man verkligen visa upp nya hårdvarufunktioner på ett enkelt sätt finns det alltid något som går hem bättre än annat, och det är minispelssamlingar. Som spel betraktat kändes med andra ord Little Deviants inte som det allra mest spännande sen skivat bröd, men bortsett LittleBigPlanet var det den enda titeln som egentligen drog nytta av touchplattan på Vitas baksida. Det känns initialt väldigt underligt att peka runt på något man inte kan se men man får kvickt grepp om det och det visar att detta nya och intressanta sätt att använda touch faktiskt fungerar. Även kameran får sig en svängom i Little Deviants när man behöver föra runt maskinen för att hitta (och förstås skjuta ned) ondsinta robotar runtomkring i rummet. Återigen ett bra teknikdemo, även om det också demonstrerar att det antagligen aldrig är något man skulle kunna göra ute bland folk utan att få konstiga blickar.

Sound Shapes å sin sida är en pusselplattformare i minimalistisk N+-anda där man tar kontrollen över en liten boll som, likt Spider Ball i Metroid-serien, också kan klistra sig fast vid och hänga från samtliga ytor. Det känns som om det trillat av Tetsuya Mizuguchis skrivbord, för precis som i exempelvis Rez och Lumines spelar musiken en viktig roll. Fiender och hinder agerar utefter tempot och att ha ett uns rytmkänsla hjälper definitivt till.

Det sista spelet man får testa är Uncharted: Golden Abyss, som också får anses som något av ett litmustest för hur väl Playstation Vita kan hantera en fullfjädrar och mångfacetterade spelupplevelse. Föregångaren PSP har som bekant bara en analogspak, som därutöver inte direkt är perfekt, vilket gör bland annat shooters tämligen svårkontrollerade. Vita lider glädjande nog inte alls av samma problem, kontrollerna sitter som en smäck i handen och det känns mer eller mindre exakt som Uncharted till PS3 gör. Vad som överraskar är dock touch-funktionaliteten. Att dra med fingret över skärmen för att klättra längs avsatser har på förhand förefallit ganska dumt men när jag väl spelar finner jag att jag faktiskt föredrar den metoden framför att göra det “manuellt”. Det är ett smidigt och intuitivt sätt att ta sig igenom de mindre intressanta transportsträckorna och är man - gud förbjude - ännu mer bakåtsträvande än jag går det ju också utmärkt att strunta i skärmtafsandet och spela vidare som man alltid gjort.

Efter en timme med Playstation Vita känns de flesta frågetecknen kring hårdvaran besvarade. Med vass prestanda och en myriad av spännande funktioner känns Vita ungefär som spelmaskinernas motsvarighet till en schweizisk armékniv. Nu är jag redo att bli spänd på fler spel som vare sig är lättviktare eller repriser av stationära framgångar.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30
Wh1spYs bild

Fan vad högupplösta bilder, är skärmen så högupplöst?

Sebastian Magnussons bild

Wh1spY skrev:
Fan vad högupplösta bilder, är skärmen så högupplöst?

LittleBigPlanet-bilden är nativeupplösning, övriga är jag mindre säker på. Men det såg skarpt ut IRL i alla fall.

Wh1spYs bild

Sebastian Magnusson skrev:
LittleBigPlanet-bilden är nativeupplösning, övriga är jag mindre säker på. Men det såg skarpt ut IRL i alla fall.

Trevligt!! :bigsmile:

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.